Jag fick möjlighet att undervisa genast efter att ha blivit antagen till doktorand, och undervisningen var en viktig del av mitt liv under nästan hela den tid jag skrev på min doktorsavhandling. Jag undervisade både i litteraturhistoria och på den teoretiska grundkursen, och som assistent gav jag också personlig studiehandledning. Även om undervisningen fördröjde arbetet med att slutföra doktorsavhandlingen, som i sin helhet tog sju år, har undervisningen utmanat och utvecklat mig på ett oersättligt och viktigt sätt.

Studenterna låter en inte komma lätt undan, och om man vill få dem genuint intresserade av ämnet måste man ge sig in i interaktion. Detta har varit mycket givande för mig och förberett mig för mitt nuvarande arbete, som inkluderar olika slag av offentliga framträdanden. Jag hoppas att mitt arbete för mig till undervisningsuppgifter igen, eftersom det skulle vara intressant och utmanande.

Ofta låter man påskina en motsättning mellan forskning och facklitterärt författande, men själv upplever jag att de går in i varandra. Om man förhåller sig ambitiöst till kunskap och är nyfiken kan också en fackbok för en bred allmänhet vara god forskning. Forskningen har inte råd att sitta i sitt elfenbenstorn längre, speciellt när det blir allt svårare att få forskning publicerad.

För mig är det centrala med både att forska och att skriva facklitteratur en strävan att skriva bra. Doktorsavhandlingen var framför allt en övning i att skriva och i att uttrycka mig själv. Jag hade lyckan att få professor Pirjo Lyytikäinen som min handledare. Hon har en god språk- och stilkänsla och hon utmanade mig till att skriva väl under processens gång. Överskådlighet i att tänka och skriva är mycket nära förbundna, och att ha fått lära mig skrivandets konst är det bästa jag har fått med mig från Helsingfors universitet.