Trots att jag hade sysslat med musik ända sedan barnsben, siktade jag på en författarkarriär – jag hade ju råkat få publicera en roman vid sjutton års ålder. Jag hade också komponerat litet grand, men ansåg mig för gammal för att studera musik.

Mina tre första studieår vid Helsingfors universitet ägnade jag åt studier i finska språket, allmän litteraturvetenskap och Finlands historia. Under mitt fjärde studieår, hösten 1970, fick jag för mig att börja studera ett läroämne till, nämligen musikvetenskap. Jag tågade till övre våningen i universitetsbyggnaden Porthania och till professor Erik Tawaststjernas mottagning. När jag dök upp vid hans dörr utropade han: ”Ni är kompositör!”

Trots att Tawaststjerna då för det mesta var tjänstledig, stödde han mig under de snabba vändningarna som de kommande åren förde med sig. Musikvetenskap blev snart mitt huvudämne och jag slutförde alla studier i ämnet, till och med pro gradu-avhandlingen, inom två år. Jag sökte in till Sibelius-Akademin och fick – tack vare Tawaststjernas rekommendationer – akademiker Joonas Kokkonen som min kompositionslärare.

Efter att ha studerat ett par år utomlands efter min studietid vid Sibelius-Akademin återvände jag till Institutionen för musikvetenskap vid Helsingfors universitet och tillbringade åren 1977–1984 där. Utöver att jag skrev min doktorsavhandling arbetade jag med varierande uppdrag som assistent, timlärare och tjänsteförrättande biträdande professor. Jag såg mig själv som kompositör, men den vetenskapliga världen lockade mig till sig – tills vidare.