De som skriver musik hamnar alltid i skuggan av dem som uppträder med musik. Detta gäller i synnerhet kompositörer som inte själva spelar sin musik. Trots att Finland har en högklassig musikutbildning, operor, symfoniorkestrar och andra dylika institutioner, har konstmusiken en ganska marginell position i offentligheten.

Av den västerländska högkulturens olika former är konstmusik den mest museala: den är tämligen ointresserad av moderna kompositörer, som trots allt försöker utveckla denna stora tradition. Det krävs starka intresseorganisationer för att trygga kompositörers arbetsmöjligheter och upphovsrätt. Jag arbetade i drygt trettio år i styrelserna för Finlands Tonsättare rf och Finlands Tonsättares Internationella Upphovsrättsbyrå Teosto – arton år som ordförande för Finlands Tonsättare rf och femton år som vice ordförande för Teosto. Dessa organisationer gav en intressant översikt av musiklivets strukturer och tilltagande förändringsprocesser, som ingalunda alltid har varit positiva i alla avseenden.

Digitalisering har å ena sidan medfört piratkopiering, men å andra sidan gett den marginella musiken en chans att möta lyssnare jorden runt. Utöver uppdrag i kompositörsorganisationer har jag också varit verksam i en hel del internationella representationsuppdrag, varav det mest sympatiska har varit i Nordiska komponistrådet.