Min musikfilosofiska doktorsavhandling hade två motton: å ena sidan Paavo Heininens tanke om att hans forskning om finländska kompositörer var ”utvidgad narcissism: ett intresse för vad som händer med en människa som komponerar i det här landet”, och å andra sidan Noam Chomskys tanke om att ”det centrala problemet i att förklara världen är att definiera hur människor i verkligheten förklarar världen”.

Jag inriktade mig redan från början på historisk och analytisk forskning av vår tids konstmusik. I mina idéhistoriska och receptionshistoriska avhandlingar gjorde jag mig dessutom förtrogen med det språkbruk som berör musik. Dessa teman höll jag också hela tiden kvar som kärnområden i min undervisning.

Det inrättades en professur i musikvetenskap vid Åbo universitet år 1985. Jag blev övertalad av professor Irmeli Niemi att sköta tjänsten. Följande år erhöll jag officiellt professorstjänsten och år 1987 flyttade jag till Åbo. Jag var entusiastisk över att få utveckla det nya läroämnets innehåll och strukturer, skapa kontakter till Åbo Akademi och Åbo konservatorium och försöka ta hänsyn till studenternas olika arbetsuppgifter i det praktiska musiklivet. Mina mest omfattande forskningsprojekt handlade om den finländska musikens historia (ett projekt som jag utförde tillsammans med professorerna Fabian Dahlström och Erkki Salmenhaara och om musikalisk kulturidentitet.