Mika Waltari föddes i Helsingfors 1908. Fadern Toimi avled redan 1914, så det var modern Olga Johansson och farbrodern Toivo som uppfostrade pojken. Barndomens förhållanden påverkade starkt Mika Waltaris litterära produktion. Karakteristiskt för huvudpersonerna i hans verk är en frånvarande fader och ett nära förhållande till modern.

Farbrodern Toivo var av stor betydelse då den unge Waltari inledde sin författarbana. Toivo tog initiativ till att beställa en religiös berättelse av den då 17-årige Waltari för Finska sjömansmissionens räkning. Debutverket från 1925 hette Jumalaa Paossa (På flykt från Gud).

Waltari fick sedan 1928 sitt genombrott som författare med sitt femte verk, debutromanen Den stora illusionen. Romanen behandlade ungdomens rastlöshet och modern urbanitet. Den blev en succé vad gällde försäljning, recensioner och översättningar, och har jämförts med bland annat Ernest Hemingways skildringar av 1920-talet. Waltari koncentrerade sin konstnärliga ambition på romanformen. Han ansåg att romanen bäst skildrade det viktigaste i livet: utveckling.

Vid sidan av sin författarbana tjänstgjorde Waltari vid Statens informationsverk. Under krigstiden skrev han politisk propaganda och fick tillgång till Statspolisens och underrättelsetjänstens hemligstämplade dokument. Hans propagandaböcker handlade om ryskt spionage i Finland och om den ryska ockupationen av de baltiska länderna. Under mellanfreden skrev han 1941 boken Totuus Virosta, Latviasta ja Liettuasta (Sanningen om Estland, Lettland och Litauen) under pseudonymen Nauticus, och under fortsättningskriget boken Neuvostovakoilun varjossa (I skuggan av Sovjetspioneri) år 1942 under sitt eget namn.

Efter fortsättningskriget skrev Waltari Sinuhe, egyptiern (1945) som är en historisk roman med fornegyptiskt tema. Sinuhe gav Waltari ett internationellt rykte. Efter att romanen 1949 hade översatts till engelska placerade den sig i toppen av bästsäljare i USA under ett halvår. Sinuhe är en av världens mest sålda finska romaner. Den är översatt till mer än 40 språk.

Waltari skrev inalles åtta historiska romaner. Han var med och skapade en ny typ av historisk roman i efterkrigstidens Finland. Den behandlade inte finska ämnen ur nationalistisk synvinkel utan politiskt tryggare ämnesområden som var av internationellt intresse. Waltaris breda författarskap innefattar skönlitterära genrer som sträcker sig alltifrån detektivromaner med kommissarie Palmu som huvudperson till sagoböcker.

Mika Waltaris författarskap slutade tematiskt där det hade börjat. Den religiösa romanen Rikets fiender (1964) blev hans sista stora bok. Den behandlade kristendomens spridning i antikens Rom och förföljelsen av kristna. Waltaris sista levnadsår präglades av hans plikter som akademiledamot vid Finlands Akademi, och av trötthet och sjukdomar, vilket bland annat bidrog till att den historiska romanen om Malteserorden inte fick sin färdiga form.

Källor:

• Panu Rajala, Unio Mystica. Mika Waltarin elämä ja teokset, Helsinki 2008.
• Panu Rajala, Mika Waltari 1908 – 1979, Mika Waltari-sällskapets nätpublikation. Hämtat 4.3.2015.
• Markku Envall, Mika Waltari, Lasipalatsin mediakeskus, länk på finska. Hämtat 4.3.2015.
• Markku Envall, Waltari, Mika. Nationalbiografins nätpublikation. Hämtat 4.3.2015.
• Risto Niemi-Pynttäri, Mika Waltarin historialliset romaanit, Jyväskylä universitets Koppa-nätpublikation. Hämtat 3.3.2015.