Martti Haavio

Martti Henrikki Haavio (författarnamn P. Mustapää)
22.1.1899, Temmes – 4.2.1973, Helsingfors

Filosofie kandidat 1921, filosofie magister 1923, filosofie licentiat 1930 och filosofie doktor 1932, Helsingfors universitet

Docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning 1932, Helsingfors universitet

Poet och forskare i folkdiktning

Tjänsteman 1931–1934, direktör 1934–1948 och chef 1948 vid Folkminnesarkivet, Finska litteratursällskapet
Tjänsteman vid WSOY:s litterära avdelning 1924–1931 och 1941–1946, litterär direktör för WSOY 1945–1951
tf professor 1947–1949 och professor 1949–1956 i finsk och jämförande folkdiktsforskning, Helsingfors universitet
Medlem i Finlands Akademi 1956–1969

Kurator 1923–1924 och 1927–1928, inspektor 1951–1956 och hedersmedlem 1966 vid Egentliga Finlands nation
Medlem 1933, arbetande medlem 1941 och hedersmedlem 1969 i Kalevalasällskapet
Adjungerade medlem 1933 och medlem 1948 i Finska Vetenskapsakademien
Medlem i Finsk-ugriska sällskapets styrelse 1947–1949
Ordförande för Religionsvetenskapliga sällskapet i Finland 1963–1969
Korresponderande medlem i Õpetatud Eesti Selts 1938
Medlem i Litterarum Societas Esthonica 1938
Medlem i Kungl. Gustav Adolfs Akademien (Uppsala) 1953
Utländsk medlem i Belgiens kungliga folkminnessällskap 1964
Därtill verksam i styrelseuppdrag i olika vetenskapliga sällskap och stiftelser.

Flera hedersbetygelser och priser, bl.a. Frihetskors i 3:e och 4:e klass 1941, Kommendörstecknet av I. klass av Finlands Lejons orden 1959, Statens litteraturpris 1928, 1947 och 1952 och Topeliuspriset 1956.

Bild: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura
Text: Riitta-Ilona Hurmerinta
Översättning: Sonja Tiilikainen
Språkgranskning: Jonas Franzon

P. Mustapää = Martti Haavio

I början av sina universitetsstudier träffade Martti Haavio Elsa Eklund. Det sägs att han blev förälskad i henne redan vid första ögonkastet. Därefter skrev Haavio dikter om sin musa under pseudonymen P. Mustapää, medan Elsa Eklund till en början var ovetande om att dikterna var kärleksbevis till henne. P. Mustapääs diktsamlingar Laulu ihanista silmistä (1925) och Laulu vaakalinnusta (1927) är däremot dedicerade till henne. Ytterligare tidiga kärleksdikter av P. Mustapää publicerades i senare diktsamlingar under 1940–1960-talen.

Elsa och Martti gifte sig år 1929 och fick sammanlagt fem barn. Elsa Enäjärvi-Haavio hade en lång karriär som folkdiktsforskare och opinionsbildare i olika organisationer. Hon dog i cancer år 1951. Ungefär tio år senare gifte sig Martti Haavio med Aale Tynni, som var diktare och översättare.

Martti Haavio hade kontakter till författargruppen Tulenkantajat (Eldbärarna), men han identifierade sig inte med gruppens expressionistiska uttryckssätt eller dess bohemiska livsstil. Av medlemmarna i Tulenkantajat var det särskilt Lauri Viljanen som offentligt kritiserade Mustapääs verk Laulu vaakalinnusta, trots att diktsamlingen fick statspris i litteratur. Därefter var det en nästan tjugoårig paus i P. Mustapääs produktion. Under tiden som P. Mustapää höll låg profil, arbetade Martti Haavio vid WSOY och Finska litteratursällskapet, deltog i vinter- och fortsättningskriget och forskade i folkdiktning och mytologi.

Ofta uppfattas P. Mustapääs dikter som mycket känsloladdade. De förenar humor och hänförelse, vilket var något helt nytt på den tid de skrevs. Mustapääs dikter är människonära och beskriver sin tids kultur. Många av dikterna har sin inspirationskälla i familjen Haavios sommarställe i Sammatti. Utöver dikter publicerade Martti Haavio flera barnböcker i WSOY:s serie Kultainen koti och redigerade flera bilderböcker och läroböcker. Ett av hans mest kända dikter är Laulu Nukkumatista, som sångaren Tapio Rautavaara år 1952 framförde som en sång med namnet Sininen uni.

Haavio sägs ha hittat på sitt författarnamn P. Mustapää då han var på resa i Tallinn. Han stod i förbindelse med Estland och dess folktradition, litteratur och kultur ända fram till sovjettiden. Författaren bakom namnet P. Mustapää hölls hemligt ända tills Olavi Paavolainen avslöjade honom.

Martti Haavio dog år 1973 efter komplikationer av en hjärtinfrakt. Aale Tynni-Haavio kompletterade den senare delen till sin makes memoarer och publicerade verket under titeln Olen vielä kaukana: Martti Haavio - P. Mustapää 20-luvun maisemassa (1978).

Källor och mer information på finska: