Martti Haavio föddes i Temmes år 1899, och redan under skoltiden väcktes hans intresse för folkdiktning och skrivande. Haavio påbörjade sina studier i finska språket, finsk litteratur och folkdiktning vid Kejserliga Alexanders-universitetet hösten 1918. Hans studieår finns skildrade i dagböcker, brev och en memoarbok, Nuoruusvuodet: kronikka vuosilta 1906–1924 (1972). Haavio medverkade aktivt i studentorganisationer och skrev regelbundet i studenttidningen Ylioppilaslehti.

Haavios vetenskapliga inspiratörer vid universitetet var bland andra professorerna Kaarle Krohn och E.N. Setälä. Haavio var intresserad av att fördjupa sig i forskning och efter att ha avlagt sin filosofie kandidatexamen började han skriva på sin doktorsavhandling om kedjesagor. Han samlade in sitt forskningsmaterial på arkiv i Berlin, Köpenhamn, Dorpat och Stockholm. Arbetet resulterade i en tvådelad doktorsavhandling, Kettenmärchenstudien I–II (1929, 1932).

Haavio skrev sin doktorsavhandling vid sidan av annat arbete. Därtill publicerade han flera dikter och noveller på 1920-talet under pseudonymen P. Mustapää. Haavio arbetade som förlagsredaktör vid WSOY åren 1924–1931. Hans övergång till Finska Litteratursällskapets folkminnesarkiv förde honom in på en vetenskaplig bana. Trots detta publicerade Haavio ännu på 1930- och 1940-talen flera barnböcker under sitt författarnamn.

Efter att Martti Haavio promoverades till doktor år 1932 blev han också en flitig samhällsröst. Haavio var emot politiskt tvångsvälde och fanatism. I stället var han anhängare av en liberal europeisk humanism och verkade för finsknationell kultur. I Haavios vänskapskrets fanns personer som kom att bli betydande för Finlands kulturarv. Haavio bad Urho Kekkonen och Kustaa Vilkuna som faddrar för sin ende son.

Haavio var medlem i ett informellt brödrasällskap, ”sommaruniversitetet”, som sägs ha diskuterat aktuella ämnen varje torsdag i restaurangen på varuhuset Stockmann. I sällskapet deltog utöver Kekkonen och Vilkuna också andra inflytelserika personer inom politiken och den akademiska världen.

Slutligen gick sommaruniversitetets möten inte längre enbart ut på diskussioner. Till exempel tidningen Suomalainen Suomi, numera känd under namnet Kanava, förändrades till en kulturpolitisk tidskrift efter påverkan från sommaruniversitetets medlemmar. Åren 1933–1945 var Haavio också chefredaktör för Suomalainen Suomi. Det sägs att idén till Finska kulturfonden, Taloinpoikaiskulttuurisäätiö (’stiftelsen för allmogekultur’), Finlands Hembygdsförbund och Kansatieteellinen Filmi Oy härrör från sommaruniversitetets tankesmedja.

Under vinter- och fortsättningskriget var Martti Haavio bland annat frontkorrespondent och chef för ett informationskompani. Tillsammans med andra frontkorrespondenter skrev han en bok om händelserna under kriget. Detta verk, Me marssimme Aunuksen teitä: sotapäiväkirja vuosilta 1941–1942, utkom dock först år 1969.


Efter vinterkriget arbetade Haavio samtidigt både vid WSOY och Finska litteratursällskapet, skrev folkloristiska diktverk och forskade i folkdiktning och mytologi. Vid Finska litteratursällskapet utmärkte Haavio sig genom att grunda ett modernt forskningsarkiv och genom att skapa serien Studia Fennica tillsammans med Lauri Hakulinen och Aarni Penttilä. Därtill utvecklade han ett öppet nätverk för insamling av allmogeföremål och gjorde fyra diktinsamlingsresor till Ladoga-Karelen, Olonets och Ingermanland.

Det har hävdats att Haavio kunde förena sina konstnärliga och vetenskapliga sidor på ett kreativt sätt. Det här kom exempelvis till uttryck i hans säregna forskningsgrepp. Haavio blev utnämnd som docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning vid Helsingfors universitet redan år 1932, men han blev tjänsteförrättande professor inom samma ämne först år 1947. En ordinarie professur fick han sedan år 1949.

I och med sin professorstjänst blev Martti Haavio uppskattad även internationellt. Han blev utsedd till medlem i många etnologiska och folkloristiska sällskap utomlands. Därtill var han redaktör för den internationellt betydande monografiserien Folklore Fellows' Communications. Haavio var en meriterad forskare också inom religionsvetenskap och var med och införde vetenskapsgrenen som ett läroämne vid finländska universitet. Eftersom Haavio inte var intresserad av att arbeta som universitetslärare, kunde han i och med sitt medlemskap i Finlands Akademi helt och hållet fokusera på forskning från och med år 1956.

Källor:

• Raija Majamaa: Haavio, Martti (1899–1973). Webbpublikationen Kansallisbiografia. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Hämtat 19.2.2015.
• Wikipedia: Martti Haavio. Hämtat 19.2.2015.