Marja-Liisa Vartio (då fortfarande Sairanen) skrev in sig vid Helsingfors universitet 1944. Hon studerade konsthistoria samt estetik och nyare litteratur. Hon utexaminerades som filosofie kandidat 1950. Vartio kom att bli författare.

Vartio skrev sin pro gradu-avhandling under ledning av den tillförordnade professorn i konsthistoria Aune Lindström. Den är inte bevarad, men man vet att den handlade om konstnären Ilmari Aaltos karriär. Däremot har Vartios avhandling Piirteitä tulenkantajien lyriikasta för biämneslaudatur i nyare litteratur bevarats, vilken hon avlade för Rafael Koskimies 1949.

Utexamineringen fördröjdes av de obligatoriska studierna i latin samt av mötet med konsthandlaren Valter Vartio. Paret gifte sig redan 1945. Den unga studenten fick stifta bekantskap med Helsingfors författar- och konstnärskretsar genom sin make. Marja-Liisa Vartio, som bodde i Tölö, skrev i sin dagbok 1949 att hon levde mitt i litteraturhistorien.

Vartios författarskap började med diktsamlingarna Häät (bröllop) och Seppele (kransen) 1952. I sina dikter använde hon sig av element från folkdiktningen. Uuno Kailas och Edith Södergran var stora lyriska förebilder för Vartio. Vartio spelade också en roll i förnyelsen av den finländska balladtraditionen med sin dikt Balladi, som behandlar moderskap och att föda. De främsta av hennes dikter kom ut 1966 i diktsamlingen Runot ja proosarunot.

Lyriken byttes ut till prosa i mitten av 1950-talet. Vid samma tid, år 1955, gifte sig Vartio med författaren Paavo Haavikko, som hon hade träffat på ett författarsamkväm som Sylvi Kekkonen hade ordnat. Vartios första utgivna prosaverk var novellsamlingen Maan ja veden välillä (1955). Av Vartios romaner var kanske den första också den mest originella, Se on sitten kevät (1957). Romanen skildrar ett vuxet pars kärlek och mannens stora sorg efter kvinnans plötsliga död.

Vartio skrev alltid om sina romaner tre gånger innan de publicerades. På detta sätt lade hon märke till och kunde korrigera möjliga brister i strukturen eller luckor i berättelsen. Romanen Hänen olivat linnut, som kom ut 1967, anses vara Vartios huvudverk. Verket är skrivet på ett klart och enkelt språk och innehåller mycket av både humor och ironi, vilket var karakteristiskt för Vartios produktion.

Romanen Hänen olivat linnut publicerades postumt, finslipad av Paavo Haavikko och Tuomas Anhava. Vartio blev allvarligt sjuk 1966 och dog bara 41 år gammal. Den planerade doktorsavhandlingen om gråterskor förblev en dröm. Marja-Liisa Vartios författarskap var kort men betydelsefullt. Hon var en av 1950- och 1960-talens ledande modernister och hon spelade en betydande roll inom förnyelsen av den finländska prosan.

Källor:

• Helena Ruuska, Marja-Liisa Vartio. Kuin linnun kirkaisu, Helsinki 2012.
• Jouni Tossavainen, Eriparin sukat. Helena Ruuska: Marja-Liisa Vartio, kuin linnun kirkaisu, Kiiltomato.net-nätpublikation. Hämtat 13.5.2015.
• Marja-Liisa Vartio ja uusi proosa, Jyväskylä universitet Koppa-nätpublikation. Hämtat 13.5.2015.
• H. K. Riikonen, Vartio, Marja-Liisa, Kansallisbiografia-nätpublikation. Hämtat 2015-05-13. Kan läsas gratis via Nelli-portalen.