Jag har tjänat två herrar: teatern och universitetet. Efter att jag blev klar med mina studier anställdes jag vid Helsingfors stadsteater, vilket tände teatergnistan. Men dessförinnan hade universitetet redan tänt forskningsgnistan. Då jag lämnade teatern och begav mig utomlands för att fortsätta mitt forskningsarbete trodde jag inte att jag någonsin skulle återvända till teatern. Och när jag kom tillbaka till teatern trodde jag inte att jag någonsin skulle återvända till universitetet.

Universitetet gav mig en fin möjlighet att arbeta med unga människor. Varje höst väntade jag med spänning på hurdana de nya studenterna skulle vara och vilka nya tänkesätt jag borde anpassa mig till. Men forskningen var ändå viktigast. Det blev dock allt mindre tid för forskning då jag blev institutionschef. Som ung professor belastades jag även med olika administrativa uppdrag som innefattade hela fakulteten. Det var intressant, men den pågående examensreformen kändes ibland som ett tvång eftersom orderna alltid kom uppifrån.

Jag trivdes vid universitetet, men funderade inte länge då jag blev erbjuden positionen som chef för Finlands Nationalteater. Proportionerna förändrades. Nu skulle jag leda en teater som var arbetsplats för över 250 människor. Jag umgicks inte längre endast med människor med liknande utbildning utan hade hela samhällets brokiga mångfald framför mig. Gruppens gemensamma mål var att få till stånd intresseväckande teaterföreställningar. Som chef fick jag delta i alla produktionsfaser. Livet bestod av genomläsning av pjäser, samtal med konstnärer, konstnärlig och ekonomisk planering och kontakt med finansiären, det vill säga undervisningsministeriet. Jag ångrade inte att jag lämnade universitetet, men det var min universitetsutbildning som gjorde det möjligt för mig att arbeta som teaterchef.

När konsthögskolorna gick samman och bildade det nya Konstuniversitetet fick jag återigen återvända till universitetet. Som ordförande för Teaterhögskolans styrelse var jag medlem i en kommitté vars uppgift var att utforma det nya universitetets verksamhetsprinciper. Cirkeln slöts då jag samtidigt kunde använda mina erfarenheter från både universitetet och teatern. Och nu när jag är pensionerad har jag kunnat koncentrera mig på att skriva, som när allt kommer omkring har förblivit min största passion.