Aldrig tidigare har det spelats så mycket antika grekiska tragedier som det görs i dagens värld. Något evigt och berörande måste det alltså finnas i dem. Allt har sitt ursprung i en enda stads lyckade kulturpolitik på 400-talet f.Kr. – i Aten producerades det årligen tretton nya tragedier och tio nya komedier för teaterpubliken att njuta av. Av den här mycket digra produktionen finns dock endast en bråkdel kvar.

Skådespelen utgör självfallet en central del av studier i grekisk litteratur, och jag började känna dragning till dem redan tidigt. Då jag lyssnade på professor Henrik Zilliacus föreläsningar började jag undra varför kören i skådespelen ibland niades och ibland duades, och varför kören också talade om sig själv både i jag- och vi-form. Vem eller vad var den här månghövdade individen eller gruppen som hade endast en röst? Jag var tvungen att skriva en doktorsavhandling för att få svar på min fråga. Arbetet gick förstås ut på att jag läste alla bevarade tragedier och komedier både framlänges och baklänges. Därefter kunde jag inte längre bli av med den antika grekiska teatern.

Man kunde tro att det inte är möjligt att få nya insikter i ett så vitt utforskat område, men så är inte fallet. Det finns gott om både stora och små problem, och nya uppstår hela tiden. Dessutom blir de tidigare erhållna svaren bättre då man ser på saken ur olika synvinklar. I min egen forskning närmade jag mig så småningom teaterföreställningar. Jag har reflekterat över vad vi kan veta om den fysiska kontakten som har varit synlig på scenen – uttryck och betydelser av våld och kärlek samt begäran om hjälp och hur denna har besvarats. Nya synvinklar på forskning i den antika grekiska teatern ges till exempel i Vesa Vahtikaris doktorsavhandling, som godkändes vid humanistiska fakulteten hösten 2014. Avhandlingen belyser hur teatertraditionen som först uppkom i Aten därefter på ett förvånansvärt sätt kom att sprida sig under de följande århundradena runtom i den då kända världen.