Det är maj år 1990. Jag har varit filosofie kandidat i två år och inser att jag inte vill avsluta mina studier. Jag drömmer om att skriva en doktorsavhandling, men jag måste först avlägga en licentiatexamen. Jag har sagt upp mig från mitt arbete som intendent för Tapiolan kuoro och har ingen inkomst längre. Jag ansöker om forskningsfinansiering, tills jag får en

verklig storvinst: institutionen för inhemsk litteratur erbjuder mig ett några månader långt vikariat som assistent.

Jag undertecknar ett arbetsavtal. Jag är alldeles upprymd. Jag vill smeka och klappa universitetet, och jag gör just så: jag för min hand längs väggarna i korridoren, smiter in i föreläsningssalen och stryker bänkarnas träyta. Jag har lust att dansa längs korridoren, och då ingen ser börjar jag skutta av glädje. Det är här jag hör hemma. Universitetets huvudbyggnad, den trygga världen av kunskapstörst, sluter sina väggar kring mig.