En ung kvinnas drömmar

Som barn drömde jag om en författarkarriär, och min dröm blev verklighet redan i ganska unga år. Jag publicerade mitt debutverk som tolvåring och en annan ungdomsbok fem år senare, år 1981. Mina erfarenheter som författare i skolåldern lärde mig att vara realistisk: det är endast få som kan livnära sig på författaryrket i Finland, och därför är det nödvändigt att ha ett annat yrke.

Jag började studera inhemsk litteratur som mitt huvudämne vid universitetet. En sak var jag säker på: jag ville inte bli lärare. Jag satte således aldrig min fot på institutionen för det finska språket. Min ämneskombination var något opraktisk: mina biämnen var teatervetenskap och teoretisk filosofi, och de kompletterades av några studieveckor i kommunikationslära. När jag läste litterära klassiker som ingick i mina studier, började mina egna skriverier kännas ganska obetydliga. Vad skulle jag då bli? Det var roligt att studera, och mest tillfredsställande var det att skriva pro gradu-avhandlingen. Men jag var också tvungen att tjäna pengar, så efter en slutförd examen tog jag emot ett arbete som intendent för Tapiolan kuoro (Hagalunds kör). Arbetet motsvarade åtminstone till en del min utbildning.

Efter arbetet slappnade jag av genom att läsa. Jag satte mig systematiskt in i feministisk kriminallitteratur. Jag förundrade mig över varför det i Finland, ett land som är en förebild i jämställdhetsfrågor, inte skrevs deckare med kvinnor som huvudpersoner i sina yrkesroller. Dessutom kunde jag konstatera att litteraturforskningen hade ett stort tomrum när det gäller finländska, kvinnliga kriminalförfattare. Var det min uppgift att skriva den första licentiatavhandlingen om det här ämnet? Universitetet visade grönt ljus. Jag skulle alltså bli forskare.

Skrivandet tog överhand

Min ursprungliga plan var litteraturhistorisk: jag skulle forska i hurdana kriminalromaner kvinnliga författare i Finland har skrivit. Jag hade också en politisk agenda: jag ville lyfta fram underskattade verk. Varför ansågs till exempel Eeva Tenhunen inte vara en klassiker? Så småningom fokuserade jag min forskning i allt högre grad på hennes verk, och slutligen endast på tre av dem: Mustat kalat, Nuku hyvin, Punahilkka och Kuolema sukupuussa. Jag forskade i deras intertextualitet och deras förhållande till genren.

Jag fortsatte dock att förundra mig över att ingen finländsk författare hade skapat en fiktiv kvinnlig polis. Också det biologiska hade sina fingrar med i spelet: jag fick babyfeber, blev gravid och stannade hemma för att ta hand om barnet. Eftersom jag bara hade varit vikarie, hade jag ingen tjänst att återvända till efter min föräldraledighet. Jag var fortfarande intresserad av forskning, men jag ville också pröva mina vingar genom att skriva en egen kriminalroman. Det visade sig vara ännu roligare än att framställa vetenskaplig text. När det fattades beslut om att publicera manuskriptet till Ensimmäinen murhani, hade jag redan färdiga utkast till mina två följande böcker.

Början av 1990-talet var en livlig tidsperiod för mig. Mina söner föddes 1991 och 1994, Ensimmäinen murhani gavs ut 1993, varefter jag gav ut en roman om året, och min licentiatavhandling godkändes 1995. Jag sökte inte längre lönearbeten, eftersom författarkarriären helt och hållet tog överhand. Doktorsavhandlingen som jag hade planer på är fortfarande oskriven. När det börjar kännas trögt att skriva skönlitteratur, börjar jag kanske forska igen.