Under sin studietid deltog Kustaa Vilkuna knappt i nationsverksamhet eller studentpolitik. Först senare, från och med 1930-talet, blev han en aktiv bakgrundsfigur inom politiken. Efter andra världskriget var Vilkuna en av de indirekt mest inflytelserika personerna i Finland.

Vilkunas politiska aktivitet sköt fart i Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS). Vilkuna var en aktiv medlem i sällskapet ända fram till år 1932. Då lämnade han sällskapet tillsammans med bland annat Martti Haavio och Urho Kekkonen, eftersom sällskapet hade bestämt sig för att inte fördöma upproret som Lapporörelsen hade ställt till med. Vilkuna blev medlem i AKS igen år 1942.

Det skrivna ordet var Vilkunas sätt utöva inflytande över politiken. Han utmärkte sig dock också genom att övervaka det skrivna ordet. I början av vinterkriget blev Vilkuna utnämnd till chef för Finlands krigscensurmyndighet. Han fortsatte i sin tjänst fram till våren 1943, då han blev chef för Statens informationsverk. Trots sina krigstida arbetsuppgifters natur arbetade Vilkuna så gott han kunde för att verka för och försvara yttrandefrihet, demokrati och civilförvaltning. Efter kriget var Vilkuna bland annat verksam som chef för en arbetsgrupp som utredde spionageverksamhet i Finland. Han skapade också kontakter till underrättelsetjänster i väst.

Vilkuna hade en stark tilltro till realpolitik. Därför började han efter kriget stöda sin gamla kamrat från AKS, Urho Kekkonen, som var en opportunistisk anhängare av realpolitik. Kekkonen var illa ansedd efter kriget. Han anklagades för att sakna principer och för att vara oärlig och bete sig dåligt. Det var inte många som såg honom som efterträdare till Juho Kusti Paasikivi.

Vilkuna gav sig i kast med att rentvå Kekkonen, och med hjälp av sina skrifter lyckades han skapa en bild av en hederlig och modig ledare som hade vuxit upp i en purfinsk allmogefamilj. I presidentvalet år 1956 profilerade Kekkonen på Vilkunas inrådan och med hjälp av dennes kontakter som en representant för obundenhet och nordiskt samarbete. Kekkonen fick sitt stöd av Demokratiska Förbundet för Finlands Folk mycket tack vare Vilkunas kontakter i Sovjetunionen. Det här stödet var avgörande för Kekkonens valresultat. Kekkonen hade knappast blivit vald till president år 1956 utan det bakgrundsarbete som Vilkuna gjorde. Vilkuna kan därför på goda grunder kallas Kekkonens ”kungamakare”.

Valsegern bekräftade Vilkunas ställning som Kekkonens viktigaste rådgivare. Han blev presidentens mest långvariga rådgivare och propagandist som utövade sitt inflytande i bakgrunden. Vilkuna var också en av de största ”grå eminenserna” i Finlands efterkrigstida politik. Hans åsikter hade ofta en större inverkan än de flesta politiska befattningshavares åsikter.

Källor

• Ilkka Herlin: Kustaa Vilkuna. Tieteen ja politiikan yhteen sovittaja. Webbpublikationen Tieteessä tapahtuu 7/1998. Hämtat 9.4.2015.
• Ilkka Herlin: Vilkuna, Kustaa (1902–1980). Webbpublikationen Kansallisbiografia. Hämtat 9.4.2015.
• Wikipedia: Kustaa Vilkuna. Hämtat 9.4.2015.