Tillbaka

Kirsti Simonsuuri

Kirsti Katariina Simonsuuri
26.12.1945, Helsingfors

Postgraduate Diploma in English Studies (MA) 1969, University of Edinburgh
Filosofie kandidat 1971 (engelsk filologi), Helsingfors universitet
Filosofie doktor (PhD) 1977, Newnham College (University of Cambridge)
Docent i allmän litteratur 1981–, Åbo universitet
Docent i litteraturhistoria (antikens tradition) 1984–, Helsingfors universitet

Författare och forskare i antikens litteratur
Biträdande professor i litteratur och tf professor i litteratur 1978–1981, Uleåborgs universitet
Forskare 1971–1977 och 2003 i Cambridge, 1984–1986 i Strasbourg och Boston, 1986–1988 i New York, 1989–1990 i Paris, 1992–1993 och 2001 i Berlin, 1994 i Oxford, 2003–2004 i Budapest och 2006–2007 i Uppsala
British Academy Wolfson Fellow 1981–1982, Warburg Institute (University of London)
Tf professor i litteratur 1994–1995, Helsingfors universitet
Direktor 1995–1997, Finlands Athen-institut
Akademiforskare 2000–2006

Medlem i Europeiska forskningsrådets sakkunnigpanel 2007–2010

Bild: Ingrid von Kruse
Text: Kirsti Simonsuuri (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen
Språkgranskare: Jonas Franzon

Att öppna portarna till tänkandet

Jag kan inte föreställa mig en humanistisk forskares arbete ur ett monologiskt eller monokulturellt perspektiv. Det utforskade fungerar som en vägvisare som styr in på nya möjligheter, men påstår ändå inte att saker och ting kan förklaras bara på ett visst sätt. Enligt min uppfattning är humanistisk forskning en form av filosofiskt tänkande.

Jag ser universitetet som en modell eller universell struktur där friheten att tänka är så stor som möjligt – ett universum eller en tom väg som ständigt ska röjas. Hur man formulerar sina forskningsfrågor kan variera, medan frågornas grundläggande målsättning inte varierar särskilt mycket.

Kirsti Simonsuuri med teatern i Epidauros i bakgrunden.

Forskning kan vara antingen exilforskning eller emigrantforskning. Jag anser alltså att den som söker sig till en forskarkarriär måste kunna frigöra sig från banden till den omgivande världen. Europeisk toppforskning har ofta gjorts i exil – med utmärkta resultat.

Som av en händelse har jag fått möta lärare först i Helsingfors och sedan i Edinburgh, Paris och London. Antikens kultur var en väldigt stor grund att utgå ifrån – och lika farlig som Medelhavet. Som sagt hade jag lärare redan i Helsingfors, men jag hade också lärare vid The Warburg Institute, Villa Serbelloni och andra institutioner som är verksamma i anknytning till universitet, såsom Wissenschaftskolleg i Berlin, Collegium Budapest, institutet för antikforskning i Paris och Swedish Collegium for Advanced Study vid Uppsala universitet.

Det bästa som universitetet kan erbjuda är vidsynta lärare vars attityd till livet och arbetet förmedlas så starkt att alla studenter som kämpar med sin identitet också kan uppfatta det. Att nya insikter uppstår är ingen självklarhet, utan det krävs en komplicerad men trots allt tydlig process för att öppna portarna till tänkandet.

Kirsti Simonsuuri i Aten.

 

Tillbaka