Jag kan inte föreställa mig en humanistisk forskares arbete ur ett monologiskt eller monokulturellt perspektiv. Det utforskade fungerar som en vägvisare som styr in på nya möjligheter, men påstår ändå inte att saker och ting kan förklaras bara på ett visst sätt. Enligt min uppfattning är humanistisk forskning en form av filosofiskt tänkande.

Jag ser universitetet som en modell eller universell struktur där friheten att tänka är så stor som möjligt – ett universum eller en tom väg som ständigt ska röjas. Hur man formulerar sina forskningsfrågor kan variera, medan frågornas grundläggande målsättning inte varierar särskilt mycket.

Forskning kan vara antingen exilforskning eller emigrantforskning. Jag anser alltså att den som söker sig till en forskarkarriär måste kunna frigöra sig från banden till den omgivande världen. Europeisk toppforskning har ofta gjorts i exil – med utmärkta resultat.

Som av en händelse har jag fått möta lärare först i Helsingfors och sedan i Edinburgh, Paris och London. Antikens kultur var en väldigt stor grund att utgå ifrån – och lika farlig som Medelhavet. Som sagt hade jag lärare redan i Helsingfors, men jag hade också lärare vid The Warburg Institute, Villa Serbelloni och andra institutioner som är verksamma i anknytning till universitet, såsom Wissenschaftskolleg i Berlin, Collegium Budapest, institutet för antikforskning i Paris och Swedish Collegium for Advanced Study vid Uppsala universitet.

Det bästa som universitetet kan erbjuda är vidsynta lärare vars attityd till livet och arbetet förmedlas så starkt att alla studenter som kämpar med sin identitet också kan uppfatta det. Att nya insikter uppstår är ingen självklarhet, utan det krävs en komplicerad men trots allt tydlig process för att öppna portarna till tänkandet.