I sista årskursen på gymnasiet frågade min bildkonstlärare vad jag hade för planer efter skolan. Jag svarade att jag säkert skulle söka in på Ateneum. ”Inte kommer du in där” uppmuntrade läraren mig. Min mor hade å sin sida kommenterat skidåkaryrket redan i min barndom genom att konstatera att skidåkarna inte får någon lön. Resultatet blev att jag sökte in för att studera det tredje ämnet, utöver bildkonst och idrott, där jag hade tio i gymnasiets avgångsbetyg, nämligen finska.

Det blev ganska snabbt klart att institutionen för finska språket var fel ställe för mig, i och med att jag inte kom igenom tentamina i mordviska, tjeremiss, finskans huvuddialekter och fonetik. Men historisk-språkvetenskapliga avdelningen var trots allt rätt plats för mig och jag fann ersättande föremål för intresse. I ungefär sju år satt jag fast i onödiga studieämnen som såsom estetik, filosofi, teatervetenskap och såväl inhemsk litteratur som allmän litteraturvetenskap. I min hum.kand.-examen i finska språket, inhemsk litteratur och allmän litteraturvetenskap hade jag informationslära och sociologi som biämnen.

Inom informationslära lärde jag mig hur institutionens dåvarande prefekt Osmo A. Wiio kunde läsa två spalter i tidningen samtidigt och hur han aldrig hade gjort anteckningar under sin egen studietid eftersom han hade ett så utmärkt minne. Jag bestämde mig för att gå i geniets fotspår: jag antecknade aldrig men lärde mig heller aldrig. Av sociologin lärde jag mig att det gick otroligt snygga tjejer på Franzenia och att Erik Allardt var den klokaste av alla lärare som jag hade träffat dittills. Mitt roligaste minne från studierna i finska är universitetslektor Maria Vilkuna som på en syntaxlektion föreställde sig en situation där hon går in i köket och frågar äggen om de redan kokar. Från samma föreläsningar minns jag den blivande författaren Kari Hotakainen som försökte hålla mig vaken. Han tog ut stanniolpapperet från cigarettpaketet, skrev ner egna skämt, rullade pappret till bollar och sköt dem mot min nacke.

Min kära förstling föddes 1985 och jag var snabbt tvungen att ta ut något konkret från universitetet, det vill säga en hum.kand.-examen, innan examensreformen trädde i kraft och studierna blev ännu mer föråldrade. På så sätt fick min potentiellt banbrytande pro gradu Toden hujakoilla. Faktan ja fiktion suhteesta Pentti Saarikosken proosatuotannossa aldrig sin slutgiltiga form. Likaså studien Predeterminismi Graham Greenen romaanitaiteessa om varför så gott som alla Graham Greenes (https://sv.wikipedia.org/wiki/Graham_Greene ) romaner slutar med huvudkaraktärens död och varför detta berättas för läsaren redan på förhand.

Mina viktigaste humanistiska fynd gjorde jag faktiskt på krogen – och nu avser jag inte bara tjejer. Den ändlösa krogronden som drog igång på Gamla studenthusets kafé 1979 har bjudit mig på de viktigaste föreläsningarna och de intressantaste mötena med spontana tänkare.

Den nyttan hade jag av min tid på universitetet, att jag blev tvungen att läsa den finska litteraturens och världslitteraturens klassiker, och troligen fastnade någonting av det i huvudet och i kroppen. I dessa berättelser ställer sig berättaren alltid på den mindre, fattigare och förtrycktas sida, vilket torde utgöra humanismens kärna.