Det var allt annat än en självklarhet att jag skulle hamna som redaktör på Helsingin Sanomat. Jag sökte mig till mediekoncernen Sanoma för att arbeta som vaktmästare från och med början av år 1989. Vid det laget var jag nämligen en 29-årig familjefar som hade fått slut på pengarna. I september samma år inledde jag mitt arbete som redaktör för aktiebolaget Sanoma Osakeyhtiös personaltidning Hesa. Då tidningens tidigare chefredaktör blev pensionerad arbetade jag en tid som tidningens enda redaktör och därmed inofficiella tillförordnade chefredaktör. Jag steg alltså – eller sjönk – på tre år från vaktmästare till chefredaktör inom Sanoma Osakeyhtiö. År 1993 fick jag börja arbeta som redaktör på tidningen Helsingin Sanomats kulturredaktion.

Den som skriver artiklar och kolumner för Helsingin Sanomat i 25 år, de senaste åren med ett sådant här ansikte, kan inte undvika att bli känd. Min kollega Vesa Sirén konstaterade en gång att ett varumärke föds genom att samma sak upprepas tillräckligt många gånger. Jag tycker att det var roligt och träffande sagt. På 1990-talet var jag känd för mina artiklar om stadskultur, eftersom jag malde på om samma sak under hela min tid på kulturredaktionen. Åren 2002–2006 tillbringade jag som lokalredaktör i Helsingfors, Vanda och Esbo, och blev bekant för huvudstadsregionens politiker, ämbetsmän och dylika.

I stadsredaktionen skrev jag från och med 1997 mycket om personer som hade blivit utslagna av olika orsaker: bland annat om uteliggare, alkoholister, mentalvårdens patienter och åldringar på anstalter. Jag förmodar att mina skrifter präglades av dessa teman på grund av arvet från min barndom, till och med från mina mor- och farföräldrar, och kanske från mina senare studier inom världslitteratur.

Min morfar och mormor var tidiga socialdemokrater och kristna. Morfar byggde skolor, skaffade byns första radio och läste mycket. Mormor ansvarade för söndagsskolan, samlade pengar till de fattiga i Afrika, gav av det lilla hon hade till tiggare och bryggde öl för fester. Jag berättar om detta arv i min bok Kasvonsa menettänyt mies, som kom ut våren 2015. Min far i sin tur gjorde konkurs med sina fem lastbilar då jag var sex år gammal. Bilarna for, huset for: allt for. Detta trauma har troligen styrt mitt skrivande.

När det kommer till världslitteraturen var det en flicka som bar hem de böckerna åt mig från biblioteket då jag var ung. Efteråt läste jag dem vid universitetet. I klassikerna tar man parti för den lilla och goda människan. Det har jag försökt göra. Känd blev jag väl genom de artiklar som jag skrev om romer för Helsingin Sanomat. Senare skrev jag en bok om ämnet.

Alltsedan jag 2008 insjuknade i en virus- och bakterieinfektion som förstörde mitt ansikte har mitt nylle varit känt i den bemärkelsen. Även om detta skrev jag en bok. Det är märkligt vad livet för med sig. Jag är tacksam – kanske till skillnad från mina barn – över att jag inte blev en företagare med strävan efter ekonomisk vinst. Jag orkar inte tävla. Men jag strävar inte efter förluster heller. Jag försöker vinna i biljard, men lätt är det inte alltid. En sak vet jag, och det är att det var mamma och pappa som gjorde mig till människa. Men resten måste man sköta själv.