Strax efter att ha blivit utexaminerad fick jag börja arbeta som matematiker på dåvarande Helsingfors universitets datacentral. Där löste vi alla möjliga, vanligtvis statistiska, problem som doktoranderna hade mött då de skrev sina avhandlingar. Våra arbetsdagar var långa, men vi räknade inte arbetstimmarna. Vårt gemensamma nöje var diskussionerna under kaffepauserna. Dessa diskussioner handlade också om problem av andra slag än arbetsrelaterade, till exempel om hur man snabbast skulle komma bort från en ödemark med en viss form utan att man visste riktningen. En gång började vi fundera på hur man kunde utveckla ett pappersspjut så att det vore möjligt att lägga till nya lappar från ena ändan och ta bort föråldrade lappar från den andra. Några hittade på en lösning och tog patent på den, men de hittade aldrig en industriell företagare som kunde tillverka uppfinningen.

Trevliga minnen från min tid efter övergången till humanistiska studier är ämnesföreningen Aspektis (sidan på finska) samkväm, där både studenter och lärare i allmän språkvetenskap deltog. På 1980-talet uppträdde även lärarna med tablåer och sketcher där. Det som gjorde sammankomsterna och fredagens kaffestunder till trevliga upplevelser var de intellektuella humaniststudenterna som kunde motivera sina egna åsikter väl, men som samtidigt också var mycket olika sinsemellan.