I skolan tyckte jag om matematik och fysik, kanske tack vare min utmärkte lärare Erkki J. Rosenberg. Det var ett naturligt val för mig att börja studera matematik och jag avlade en grundexamen inom tre år. Informationsbehandling var då något helt nytt och jag deltog också i en programmeringskurs, där jag gjorde mitt första datorprogram. Programmet beräknade frekvensen av tecken skrivna med nyassyrisk kilskrift. Detta ämnesval förklaras av att grannarna vid vårt sommarställe och mina barndomsvänner var bröderna Parpola, varav Asko är indolog och Simo är assyriolog.

Under sommarlovet hade vi diskuterat hur dessa nya maskiner kunde vara till nytta i språkforskning. Efter slutförd examen fick jag börja arbeta på Helsingfors universitets datacentral, där jag sedan gradvis avancerade till sektionschef. Jag hade cirka 25 anställda och tillbringade mina arbetsdagar på möten och förhandlingar. Min telefon ringde hela tiden och människor besökte mitt arbetsrum med sina brådskande ärenden. Jag tyckte att jag behärskade mitt arbete, men det blev till rutin. Jag kom ihåg att jag hade tyckt om att studera, så jag bestämde mig för att ta emot en lediganslagen plats som assistent. På så sätt kunde jag ägna mig åt att studera både allmän språkvetenskap och det nya läroämnet datavetenskap. Jag avlade fördjupade studier i båda dessa ämnen inom några år.

Min övergång från matematiska till humanistiska ämnen skedde dock inte utan en kulturchock. Man skulle läsa en hel hög med böcker för tentamen för ämnesstudiehelheten i allmän språkvetenskap, och förstås på så många olika språk som möjligt. Det var inte läsandet i sig som vållade problem, utan böckernas vetenskapliga framställningssätt. Den första boken förklarade att saken är på ett visst sätt, trots att andra teorier kan förklara saken på ett annat vis. Den följande boken bestred synpunkten i den första boken och bevisade att en helt annan teori var den rätta. Som matematiker hade jag svårt att smälta detta. Var författarna helt på villovägar? Jag återvände till den första boken, som egentligen inte alls hävdade det jag hade trott, utan presenterade en infallsvinkel och resonerade om huruvida den var förnuftig. Den andra boken hade valt en annan utgångspunkt, men den hävdade inte heller att den skulle ha rätt. I stället argumenterade den för saken från sin egen utgångspunkt. Efter att ha lärt mig läsa humanisternas språk nådde jag samförstånd med böckerna och läroämnet. Därefter har jag trivts riktigt väl som humanist, men vid behov kan jag också vara matematiker och datavetare.

När jag umgås med naturvetare och ingenjörer märker jag ibland att de nedvärderar humanistiska vetenskaper och humanistisk forskning. Själv har jag lärt mig att humanisternas starka sida är att de behärskar mycket omfattande helheter vars fulla utsträckning för övrigt inte är kända. En matematiker ger upp redan efter en första motsättning, medan enstaka undantag är vardag för en humanist. Målet är att utreda den grundläggande karaktären och strukturen hos den undersökta företeelsen. Ofta tänker man sig att matematik och fysik är absoluta och kan härledas från definitiva sanningar. Fysiken grundar sig dock på ett oändligt antal hypoteser som kan ersättas med andra hypoteser om observationerna ger orsak till det. Även matematiken omfattar vissa förtretliga grundläggande paradoxer som det inte finns klara lösningar på. Grunderna till de matematiska och humanistiska vetenskaperna är kanske inte alls så kategoriskt olika som man brukar hävda.