Efter att ha studerat både datavetenskap och allmän språkvetenskap, försökte jag finna lösningar genom att förena mina kunskaper i dessa ämnen. Jag deltog som forskare i Finlands Akademis projekt (1981–1984) som leddes av Fred Karlsson och som forskade i automatisk identifiering av finska.

Redan under de första månaderna fick vi besök av Lauri Karttunen, som arbetade som professor i Austin i Texas. När han fick höra vilket ämne jag preliminärt hade planerat att forska i, bad han mig delta i ett seminarium som ordnades i Austin senare under våren. Också Ronald Kaplan och Martin Kay, som hade arbetat med liknande idéer som jag, skulle delta. Jag fick finansiering och reste i väg.

Jag fick en aktuell bild av Kaplans och Kays arbete och upptäckter. Deras metod lämpade sig utmärkt för engelskan, men i finskan uppstod det problem, eftersom språket är så rikt på ljudväxlingar. Jag bearbetade både deras och mina egna idéer fram till december, då bitarna äntligen föll på plats. I stället för Kaplans och Kays modell fick jag en modell med parallella regler att fungera. Det var lika enkelt att utarbeta dessa regler som de traditionella reglerna, och även datorn klarade av att verkställa dessa omfattande regelverk utan alltför stor belastning. På så sätt uppstod alltså den så kallade tvånivåmorfologin. Efter ett par månader hade jag utarbetat en färdig teori, en preliminär beskrivning av hur finska ord böjs enligt den och ett datorprogram som utförde det praktiska arbetet med att identifiera orden. Programmet fungerade oavsett språk, och snart sammanställde olika språkforskare tvånivåbeskrivningar på över ett dussin olika språk. Jag skrev också min doktorsavhandling om tvånivåmorfologi, vilket tog mig ett och ett halvt år.