En tidig morgon i september 1975 slutförde jag min pro gradu-avhandling, vars tema hade ändrats från FN till Tibets historia, och jag förde den hastigt till fakulteten för granskning. Redan på eftermiddagen satt jag i Moskvatåget på väg till Kina, där Mao Zedong härskade och där det enligt senare historieskrivning fortfarande rådde kulturrevolution.

Undervisningsministeriet i Finland hade valt mig till stipendiat i Kina, och enligt ministeriets önskan studerade jag där i sammanlagt tre år. Under mitt första läsår studerade jag språk vid språkinstitutet i Peking (nuvarande Beijing Language and Culture University. Under de följande åren hade jag däremot möjlighet att specialisera mig på Kinas historia vid Pekinguniversitetet och Nanjinguniversitetet.

Det var förstås också intressant att följa den politiska och samhälleliga förändringen i Kina. När det blev dags för mig att återvända hem sommaren 1978, var det Deng Xiaoping som härskade över landet och förändringens vindar blåste redan då. I allmänhet sågs Deng Xiaopings reformprojekt dock som en kortvarig politisk kampanj och som en fortsättning på raden av tidigare kampanjer. Men vi hade fel: reformperioden har fortsatt nu i 37 år och Kina har gjort stora framsteg sedan 1970-talet.

I oktober 1979 styrde jag igen österut, denna gång med flyg till Japan. Där fick jag som japanska utbildningsministeriets stipendiat forska i förhållandet mellan Japan och Kina i fem år vid Tokyo universitet. Jag blev också japansk doktor efter att ha disputerat om Zhang Taiyans roll i revolutionen i Kina 1911. Efter slutförda studier fick jag direkt börja arbeta som press- och kulturassistent vid Finlands ambassad i Tokyo.