I slutet av år 1986 lämnade jag ambassadarbetet och började arbeta vid Institutionen för Asiens och Afrikas språk och kulturer vid Helsingfors universitet med hjälp av ett stipendium av Finlands Akademi. Redan följande sommar blev jag dock bjuden till Köpenhamn, där Nordiska ministerrådet hade fattat beslut om att omorganisera Nordiska institutet för Asienstudier (NIAS). Institutet behövde en tillfällig chef som skulle ansvara för att verkställa reformerna, och den här gången söktes en sådan chef uttryckligen från Finland. I tre års tid gav NIAS mig en bra översikt över Asienstudier särskilt i de nordiska länderna.

Därefter tillbringade jag igen ett mellanår vid Helsingfors universitet som forskare och lärare, tills Fjärran Östern åter år 1991 kallade och jag fick börja arbeta som översättare vid Finlands ambassad i Peking. Jag hann dock dröja kvar i Kina i endast ett och ett halvt år, eftersom Helsingfors universitet började sakna någon som kunde ta hand om professuren i Östasiens språk och kulturer. Jag innehade professuren tillfälligt i tre år och tog delvis också hand om den nya lärostolen för Japanforskning.

Åren 1996–2000 arbetade jag som press- och kulturråd vid Finlands ambassad i Tokyo. En del av ambassadens trogna besökare hade inte ens märkt att jag arbetat med andra uppdrag och varit frånvarande i nio år.

Hösten 2000 återvände jag till Helsingfors universitet, denna gång till Renvall-institutet. Där började jag med hjälp av Scandinavia-Japan Sasakawa Foundations fleråriga delfinansiering och rektor Kari Raivios gynnsamma medverkan bereda en studiehelhet i Asien- och Stillahavsstudier. Den engelskspråkiga studiehelheten som fokuserade på aktuella teman blev genast mycket populär, inte bara bland studenter utan också bland potentiella timlärare. Humanistiska fakulteten gav studiehelheten status som ett huvudämne som leder till en kandidatexamen och den fick också ett universitetslektorat. I universitetsreformen förenades läroämnet med Östasienstudier.

I början av verksamheten med studiehelheten Asien- och Stillahavsstudier hade vi gästande japanska professorer som arbetade med finansiering från The Tokyo Foundation. I januari 2006 började jag utreda möjligheterna att skapa ett smidigt system för att få även kinesiska experter på olika områden att undervisa i Helsingfors. Jag besökte Hanban, det nuvarande högkvarteret för Konfutse-institutet, senare under samma år. Mitt besök övertygade mig om att grundandet av Konfutse-institutet, ett institut som Kina delvis själv finansierar, vore det bästa sättet att nå detta mål.

Beställningen på institutet kom överraskande snabbt. I september 2006 kom premiärminister Wen Jiabao och statsminister Matti Vanhanen överens om att grunda Konfutse-institutet vid Helsingfors universitet och ett intentionsavtal undertecknades mellan universitetet och Hanban. Ett egentligt avtal om att grunda institutet undertecknades däremot i maj 2007. I september samma år inledde institutet, som Helsingfors universitet förvaltar tillsammans med sin kinesiska samarbetspartner Renminuniversitetet, sin verksamhet. Jag hade inte bara äran att medverka i förberedelserna för att grunda institutet, utan jag fick också vara institutets första chef på heltid 2007–2011 och senare på deltid från september 2014 till juli 2015. Utöver i Helsingfors har Konfutse-institutet lärare också i fem andra språkcentrum runtom i Finland, så till sin natur är det riksomfattande.

Under åren 2011–2014 arbetade jag som direktör för Finlands institut i Japan i Tokyo. I början av år 1996 överlämnade jag undervisningsministeriet, på ministeriets eget direktiv, en utredning om möjligheten att grunda ett Finlandsinstitut i Japan. Slutligen inledde institutet sin verksamhet 1998 som ett resultat av insatser av rektor Yrjö Sotamaa (sidan på finska), rektor Kari Raivio, minister Aarno Karhilo (sidan på finska), formgivare Kenji Ekuan (sidan på finska) och flera andra aktörer. Det var fint att få arbeta i detta tillsvidare enda Finlandsinstitut i Östasien efter att först ha gett idén till det.