Tillbaka

Katarina Koskiranta

Salli Katarina Koskiranta
23.1.1962 Helsingfors

Filosofie magister 1992 (finsk-ugrisk etnologi), Helsingfors universitet

Amanuens, etnologi och folkloristik 2010-, Helsingfors universitet

Amanuens, etnologi 2004–2010, folkloristik 2004 och inhemsk litteratur 1997–2004;
Assistent 1992–1993, timlärare 1991–1998 och 2001–2004, etnologiska institutionen;
Byråsekreterare 1990–1991, etnologiska institutionen, Helsingfors universitet
Biträdande forskare/forskare, 1989–1990 och 1994–1995, Museiverkets projekt om arbetarklassens kultur

Bild: Mika Federley
Text: Katarina Koskiranta (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)
Översättning: Irene Kvarnström
Språkgranskning: Jonas Franzon

Den skrattande jungfrun gjorde mig till amanuens

Irja Raine, amanuens för inhemsk litteratur, belönades med Finlandiapriset för sin roman Naurava neitsyt (1996), det vill säga den skrattande jungfrun. Jag hade i åratal gått från den ena arbetsuppgiften till den andra i huvudbyggnadens fjärde våning och eftersom jag såsom stipendieforskare var relativt flexibel skötte jag Irjas tjänst i en månad.

Under våren 1997 insåg man att det vore klokare för en Finlandiapristagare att hålla på med andra saker än ett heltidsjobb. Auli Viikari, professor i inhemsk litteratur, frågade mig om jag var intresserad att vikariera för Rane under en obestämd tidsperiod. Forskarstudierna inspirerade inte mig just då, och en regelbunden månadsinkomst lät bra, så jag tog emot anställningen.

Vikariatet varade i tre år och jag blev stadigvarande amanuens för inhemsk litteratur år 2000. Då FD Sinikka Mäntylä, långvarig amanuens för etnologi, blev pensionerad 2004 ansökte jag om tjänsten och till all lycka utnämndes jag till amanuens för mitt eget ämne. Efter att ha blivit utnämnd till amanuens för folkloristik 2010 kunde jag stolt konstatera att jag hade hållit mig kvar genom övergången från mor till dotter, det vill säga från professor Viikari till professor Tarkka.

Amanuensens arbetsuppgifter har ändrats mycket under de här 18 åren. På 1990-talet hade institutionerna förutom en amanuens också en byråsekreterare. Byråsekreteraren skötte om olika löpande uppgifter, det egna biblioteket och allehanda sekreteraruppgifter. Emellertid ansvarade amanuensen för ekonomi-, personal- och studieförvaltningen. Vid millennieskiftet övergick ekonomi- och personalärendena till storinstitutionernas kanslier.

Största delen av min arbetstid går åt till studierådgivning och handledning, till att utarbeta studieplaner och studieprogram tillsammans med lärarna samt till kommunikation av alla de slag, såväl intern som extern. I dag anställs knappast någon längre som amanuens; i stället får nyanställda med samma arbetsuppgifter titeln planerare för studieärenden.

Amanuenserna Aaltonen och Koskiranta på en friluftsdag.

 

Tillbaka