Irja Raine, amanuens för inhemsk litteratur, belönades med Finlandiapriset för sin roman Naurava neitsyt (1996), det vill säga den skrattande jungfrun. Jag hade i åratal gått från den ena arbetsuppgiften till den andra i huvudbyggnadens fjärde våning och eftersom jag såsom stipendieforskare var relativt flexibel skötte jag Irjas tjänst i en månad.

Under våren 1997 insåg man att det vore klokare för en Finlandiapristagare att hålla på med andra saker än ett heltidsjobb. Auli Viikari, professor i inhemsk litteratur, frågade mig om jag var intresserad att vikariera för Rane under en obestämd tidsperiod. Forskarstudierna inspirerade inte mig just då, och en regelbunden månadsinkomst lät bra, så jag tog emot anställningen.

Vikariatet varade i tre år och jag blev stadigvarande amanuens för inhemsk litteratur år 2000. Då FD Sinikka Mäntylä, långvarig amanuens för etnologi, blev pensionerad 2004 ansökte jag om tjänsten och till all lycka utnämndes jag till amanuens för mitt eget ämne. Efter att ha blivit utnämnd till amanuens för folkloristik 2010 kunde jag stolt konstatera att jag hade hållit mig kvar genom övergången från mor till dotter, det vill säga från professor Viikari till professor Tarkka.

Amanuensens arbetsuppgifter har ändrats mycket under de här 18 åren. På 1990-talet hade institutionerna förutom en amanuens också en byråsekreterare. Byråsekreteraren skötte om olika löpande uppgifter, det egna biblioteket och allehanda sekreteraruppgifter. Emellertid ansvarade amanuensen för ekonomi-, personal- och studieförvaltningen. Vid millennieskiftet övergick ekonomi- och personalärendena till storinstitutionernas kanslier.

Största delen av min arbetstid går åt till studierådgivning och handledning, till att utarbeta studieplaner och studieprogram tillsammans med lärarna samt till kommunikation av alla de slag, såväl intern som extern. I dag anställs knappast någon längre som amanuens; i stället får nyanställda med samma arbetsuppgifter titeln planerare för studieärenden.