Arkitektur har alltid haft en stark inverkan på min sinnesstämning. När jag inledde mina studier vid Helsingfors universitet, hade huvudbyggnadens gamla sida nyligen renoverats. Jag beundrade förstummat de höga utrymmena och statyerna som omgav korridorerna. Medan jag satt i föreläsningssalarna på den nya sidan av universitetets huvudbyggnad, såg jag mig själv som ett led i en långvarig tradition. Jag upplevde att jag hade kommit till det ställe där vetenskapen bor. Under mitt första studieår avlade jag mycket studier i finska språket – vid världens obestridligt bästa institution för ämnet.

Bland enstaka föreläsningsserier minns jag bäst professor i litteraturvetenskap H. K. Riikonens föreläsningar om brev och brevskrivandets historia. Dylika föreläsningsserier, som inte tycktes passa in i med tanke på praktiskt arbete och tillämpningsmöjligheter utarbetade studieplaner, symboliserade för mig andlig frihet och vacker fåfänglighet – något som just av den anledningen var meningsfullt.