För närvarande arbetar jag i utrikesministeriets tjänst i staden Ramallah, på det ockuperade palestinska området, som specialist i utvecklingspolitik. Mitt arbete är givande och inspirerande, men ibland också frustrerande. Situationen i Palestina är svårare än någonsin tidigare, och palestinierna håller på att förlora hoppet.

Problemen blir allt större till följd av dröjsmål i processen att hitta en politisk lösning. Det är sorgligt att inse hur våldsdåden mot palestinierna ökar. Bristen på mänsklig säkerhet präglar palestiniernas liv, och konflikten berör dem alla varje dag. I konfliktsituationer är det alltid de svagaste som lider mest. Hinder av olika slag och bosättarvåld har en avgörande inverkan på folkets rörlighet: till exempel barn, åldringar och handikappade kan vara förhindrade att gå till skolan eller att få basservice.

Jag är en optimist av naturen och skulle gärna se ”lovande tecken” på fred. Dag för dag ser det dock allt svårare ut att finna en lösning mellan de två staterna. Palestinierna är på väg att förlora Västbanken, inklusive östra Jerusalem. I en situation som denna är det lätt att bli cynisk, men liksom UNRWA:s (FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar) operationschef för operationerna i Gaza konstaterade efter Gazakriget 2014: ”Vi (utlänningar) har inte råd till sådan lyx som cynism. Vi måste hålla hoppet uppe för palestiniernas skull”. Detta stämmer. Det internationella samhället kan inte tröttna eller bli cyniskt, utan det måste arbeta för en lösning mellan de två staterna.

Det bästa i mitt arbete är människorna som jag får arbeta med: mina palestinska, finländska och internationella kollegor.

Jag har länge hållit på med teater, ungdomscirkus, sång och löpning, och jag älskar alla dessa hobbyer. Under min föräldraledighet redigerade jag en bok om vår bys historia och var chef för byn Ohkolas utvecklingsprojekt. Tillsammans med några andra har jag också grundat en cirkusskola i Ohkola, och jag ledde cirkusskolan genom frivilligarbete i flera år. Dessa år var härliga: jag hade kamrater i olika åldrar, allt från förskoleåldern till pensionsåldern, och jag mötte underbara experter och andra personer som var intresserade av cirkus. En lyckad föreställning var det gemensamma målet för oss alla, både i cirkus- och teaterkretsarna. Då tänkte jag att ”jag ska arbeta med det här för fullt, men bara tills det är lätt för någon annan att ta över”. Årligen håller över två hundra intresserade på med cirkus på Sirkus Sirius och den underbara gemenskapen arbetar för att främja den kollektiva cirkusverksamhetens framtid. Till sin natur är vår cirkus en social och pedagogisk gemenskap.

Mitt yrkesmässiga hem fanns länge i Finska Missionssällskapet. Först hade jag ett drömjobb i ett arbetslag som arbetade med utvecklingssamarbete. Jag ansvarade bland annat för missionssällskapets projekt i utvecklingssamarbete i Latinamerika och senare arbetade jag i dess enhet för påverkansarbete. Tack vare missionssällskapet har jag fått se utvecklingssamarbete på tre olika kontinenter, varav alla har sina egna särdrag. Historia, kultur, krig eller avsaknad av dessa har en inverkan på länders utveckling och utvecklingspolitik. I Palestina är utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik synnerligen politisk verksamhet, och med hjälp av utvecklingssamarbetet skapas det i synnerhet palestinska institutioner. Dessutom definierar politiken ramarna för hjälpen, och gränsen mellan humanitärt arbete och utvecklingsarbete är ofta diffus.