Min första bekantskap med Mellanöstern stiftade jag på förhösten 1974 då jag påbörjade mina studier vid universitetet i Haifa. Jag hade inga djupsinniga målsättningar för mina studier där. Däremot var livet i Mellanöstern konkret närvarande i form av ljud från granater som tidvis hördes från Libanon och Golan och i form av de israeliska Skyhawk- och Phantom-jaktflygplanen som flög strax ovanför Medelhavets yta. Vi satt på universitetskaféets terrass och följde dem.

Jag minns också terrorattacken som gjordes på kibbutzen Rosh Hanikra nära gränsen till Libanon på Finlands självständighetsdag 6.12.1974. Jag hade lämnat kibbutzen på middagen med buss, efter att ha besökt dess museum om Warszawas ghetton. Då jag var tillbaka i Haifa fick jag höra om attacken där två personer hade skadat sig.

Jag minns också en vän till min studiekamrat. Han hade skadat sig i Oktoberkriget ett år tidigare och mist hälften av sin hjässa på grund av en granat. Vi besökte honom i krigssjukhuset i Akko. Världen såg rätt annorlunda ut där än vad den gjorde hemma i Finland. Men man blev van vid det.

Jag har rest tiotals gånger i Mellanöstern och den islamiska världen. Jag var med i Finlands Mellanösterninstituts öppningsceremoni i Jerusalem år 1994. Därefter var jag i tiotals år verksam som medlem, ordförande och vice ordförande i styrelsen till stiftelsen som upprätthöll institutet. Vår största stolthet var patricierhuset som vi köpte med finansiering av Alfred Kordelins stiftelse i gamla staden i Damaskus. Vi lät renovera huset med stöd från Finska kulturfonden. Patricierhuset blev snabbt populärt bland forskare och studenter, och det var inte lätt att få inkvartering där. Men i Mellanöstern ändras allting fort. Arabvåren och dess stora förhoppningar ruckade på den sköra balansen i Syrien, vilket ledde till ett inbördeskrig.

För närvarande är Finlands institut stängt. Tiden får utvisa huruvida det någonsin kan öppnas igen. Kriget har präglat alla de fyra årtionden som Mellanöstern har varit en del av mitt liv. Hannu Juusola och Ari Kerkkänen, vilka har varit ledare för institutet, fick trots allt under de senare åren mer uppmärksamhet än just någon annan forskare i Finland. Det var för all del en beaktansvärd bedrift av institutet att samla och uppnå en sådan expertis.