Jag väntade på den teologiska fakultetens doktorspromotion en svettig dag i slutet av maj år 2000. Tre år tidigare hade jag disputerat om finländarnas studier utomlands på tiden före år 1640, då Kungliga Akademien i Åbo grundades, och fått betyget laudatur. Jag deltog i promotionen som primusdoktor och min uppgift var att besvara en fråga som ungefär lydde ”Höjde grundandet av Kungliga Akademien i Åbo år 1640 nivån på vetenskap i Finland?”. Svaret ska motiveras, men ändå slutligen vara i form av antigen ett ja eller ett nej. Utan tvivel väntade sig publiken att jag hade forskat i vilken stor inverkan universitetet hade haft på den samhälleliga utvecklingen på 1600-talet och att jag naturligtvis skulle svara JA!

Tyvärr visade min forskning tydligt att grundandet av Kungliga Akademien i Åbo inte höjde nivån på vetenskap i Finland. Antalet studenter ökade visserligen avsevärt, men samtidigt skedde det en drastisk minskning i antalet studenter som studerade utomlands. Ända sedan medeltiden hade de bästa europeiska lärdomssätena – Paris, Leuven, Rom, Prag, Wittenberg och Rostock – övat inflytande på lärdomen här. Katedralskolan i Åbo gjordes om till ett universitet vars bibliotek till en början endast rymde 21 verk, vilket inte gav en god grund för vetenskap. I Åbo lärde man sig att efterhärma det medelmåttiga i den europeiska vetenskapen, men man nådde aldrig toppen. Tyvärr går det inte ersätta kvalitet med kvantitet. Före 1700-talet hade Kungliga Akademien i Åbo i praktiken en obefintlig betydelse för den internationella vetenskapen.

Jag minns hur jag efter min motivering tydligt svarade NEJ – grundandet av Kungliga Akademien i Åbo höjde inte nivån på vetenskap i Finland. Det var alldeles tyst i salen då jag återvände till min plats. Professor Simo Heininen som hade ställt doktorsfrågan konstaterade i alla fall: ”Jag godkänner svaret”.