Jag skrev studenten 1975. Jag skulle ha velat studera inhemsk litteratur. Då jag hade latat mig under gymnasieåren, hade jag inte en möjlighet att komma in med mitt medelmåttliga studentbetyg. Jag var också intresserad av historia och upptäckte att till det läroämnet togs en tredjedel av studenterna in enbart på grund av inträdesprovet.

Första gången kom jag på reservplats. Följande år, 1976, kom jag in till Helsingfors universitet för att läsa historia. En helt ny värld öppnades för mig, en värld som jag inte hade kunnat drömma om. Jämfört med skolan kunde man på den tiden studera och läsa i egen takt, vilket för mig betydde snabbare än medeltalet.

Jag ville lära mig och veta mera. Jag började läsa konsthistoria och finsk-ugrisk nationalvetenskap som biämne endast av den orsaken att jag ville bilda mig själv. Jag sökte och kom in till statsvetenskapliga fakulteten, så jag genomförde studier också där. Tenterna gick lätt igenom. Jag utexaminerades fort.

Jag sökte mig till forskarstudier till en del av ekonomiska skäl. Jag ansökte om och fick stipendier i en situation då jag inte hade någon tjänst med månadslön. Helsingfors universitets bibliotek, Nationalbiblioteket och Riksarkivet blev som andra hem för mig.

Jag har varma tankar om mina student- och forskarvänner. Vid riksarkivets lunchbord blev jag bekant med bland annat Ilkka Mäntylä, Kari Selén, Henry Rask och Jussi Kuusanmäki, alla betydligt äldre än jag själv. Inget var heligt för oss. Jag åt ofta lunch med professor Tuomo Polvinen. Han har påverkat mina tankar om historia, fast han kanske inte är medveten om det.

Jag är den förste magistern, licentiaten och doktorn i min nära släkt. Av en cum laude-student blev det en magna-magister och eximia-doktor. Forskarbanan byttes sedan lite överraskande mot arbete som förläggare 1995. Också det har varit färgstarkt.