Juho Kusti Paasikivi är bäst känd som republiken Finlands president. Presidentskapet var ett välförtjänt erkännande, ett bevis på förtroende, men utgjorde endast en liten del av hans arbete inom politiken ur ett längre tidsperspektiv.

Den politiska glöden hade möjligen sina rötter redan i finska skolan i Tavastehus, men tändes med säkerhet inom universitetsstudierna i historia då han blev insatt i de politiska realiteterna. Paasikivi skrev sig in vid universitetet då en passionerad fennoman, J.R. Danielson-Kalmari, var professor i allmän historia. Ingen vet med säkerhet hur mycket de hade att göra med varandra inom kretsen av dem som hörde till läroämnet historia, men då man beaktar Danielson-Kalmars forskningsinriktning samt Paasikivis intressen i Ryssland, råder det knappast tvivel om deras bekantskap. Utöver detta innehade båda synliga poster i Tavastlands nation. Det var alltså inte alls konstigt att Paasikivi uttryckligen sökte sig till det främsta ledet inom det Finska partiet.

Vid tiden för det första riksdagsvalet 1906 hade Paasikivi stabiliserat sin ställning inom den politiska eliten, vilket ledde till att han blev invald som riksdagsledamot. Den finländska politiken sökte ännu sina former, och politiken som kejsardömet Ryssland utövade underlättade inte situationen. Att senaten avgick var vardag åren efter riksdagsvalet 1906 och ledde till att innehållet i Paasikivis arbete skiftade.

Paasikivi var ordförande för jordbruksutskottet 1907, men redan följande år blev han chef för finansexpeditionen då Leo Mechelins senat föll. Även denna post blev kort, endast ett år lång. Då lantdagen 1913 gick mot val lämnade Paasikivi politiken och sin plats som lantdagsman.

Det 1914 utbrutna världskriget och Rysslands interna problem förändrade åter den politiska situationen i Finland. Detta innebar att Paasikivi återigen blev alltmer indragen i politiken. Vare sig det berodde på hans kunskaper i rysk historia, hans erfarenheter inom politiken eller hans tidigare undfallenhetspolitik, men Paasikivi åtnjöt sina samtidas förtroende.

Förhandlingsresorna till Ryssland och Skandinavien blev vardag för Paasikivi redan under denna period. Resorna handlade om Finlands ställning samt om relationen mellan Finland och Ryssland. Under en kort tid efter inbördeskriget var Paasikivi även regeringens huvudman och anhängare av monarki. Då sympatierna för monarki avtog i och med Tysklands förlust i kriget hamnade Paasikivi i skymundan och drog sig åter ur politiken.

Det var först på 1930-talet som Paasikivi återvände till dagspolitiken, nu till Samlingspartiets partiledning. Paasikivi hade arbetat inom Finska partiets vänsterfalang under riksdagens första år, men inbördeskriget hade förändrat hans, liksom många andra samtidas, inställning. Som partiets ordförande tog han avstånd från Fosterländska folkrörelsen och försvårade från sin sida extremhögerns ställning. Paasikivi pensionerades från ordförandeposten 1936, men övergav inte politiken ännu helt och hållet. Han övertalades att bli ambassadör i Stockholm.

Under krigsåren 1939–1945 riktade Paasikivi åter sin färd mot öst för att förhandla. Särskilt de otaliga förhandlingsresorna samt arbetet som ambassadör i Moskva rönte uppskattning för Paasikivi även inom Sovjetunionens ledning. Han ansågs inte som en krigsuppviglare i Sovjetunionen, vilket var många andra finländska ledares problem. Paasikivis anseende inom inrikespolitiken var också högt, vilket bidrog till att han blev vald till Carl Gustaf Emil Mannerheims efterträdare, som Finlands sjunde president 1946.

Källor:

• ”Paasikivi - puhelias pessimisti tunsi itänaapurin”, Yle Historia 6.1.2015.
• Tuomo Polvinen, ”Paasikivi, Juho Kusti (1870 - 1956)”. Kansallisbiografia-webbartikel. Hämtat 24.4.2015.
• Helsingin Sanomat, ”Juho Kusti Paasikivi”. Nekrolog i tidningen Helsingin Sanomat. Hämtat 27.4.2015.
• Wikipedia, ”Juho Kusti Paasikivi”. Wikipedia-nätpublikationer. Hämtat 24.4.2015.