Jag studerade på kvällsläroverket Käpylan iltaoppikoulu och senare vid vuxengymnasiet Eiran aikuislukio vid sidan om arbetslivet. Jag började med att studera franska men till sist kom jag att studera fyra språk: tyska, franska, italienska och spanska. Våren 2002 funderade jag hur det skulle gå med mina spirande språkkunskaper i Finland där jag inte kan använda dem. Då fick jag en underlig aha-upplevelse: Men det finns ju också ett universitet i Helsingfors!

Jag kunde inleda universitetsstudierna tack vare min tyska och hade då germansk filologi som huvudämne. Min ursprungliga plan var att studera åtminstone tysk, fransk och italiensk filologi. För de två sistnämndas del var detta möjligt först med tiden och efter studier vid språkcentret.

Detta gick inte smärtfritt till en början, eftersom det på den tiden var uttagning till språkcentrets kurser i franska på grundval av studieveckor. Alltså började jag med italienska. Allt som allt har språkcentret erbjudit mig undervisning i såväl italienska som franska, men också i ryska. Jag har också deltagit i en intensivkurs i ryska på institutionen för slavistik och baltologi.

Trots att det är en kliché, kan jag bara instämma i att språk öppnar dörrar till andra kulturer. Jag är inte längre beroende av finskan och engelskan, utan jag kan bekanta mig med det ursprungliga materialet på originalspråk. Ofta ses språk bara som kommunikationsmedel, som om samma innehåll med ett enkelt grepp kunde kodas från det ena språket till det andra. I verkligheten är språket alltid också ett tänkesätt.

Utöver språkämnena har jag avlagt ämnesstudierna i forskning om europeiska regioner och kulturer, en biämneshelhet om interkulturell växelverkan och grundstudierna i EU-studier.

För mig handlar det om livslångt lärande och i hög grad om den allmänna livskvaliteten och livsinställningen. Det jag lärt mig använder jag i mycket varierande sammanhang, men det är svårt att utveckla något verktyg för att mäta hur mycket nytta man har av det ena eller det andra.