Jag har egentligen inte preciserat att jag skulle vilja ha ett yrke med anknytning till språk. Inget av de traditionella språkyrkena tilltalar mig. Å andra sidan är det ett måste att göra något för att upprätthålla språkförmågan efter att studierna tagit slut. Jag vill inte studera för glömmandets skull.

Jag har avlagt nästan alla pedagogiska studier för lärare. Undervisningsarbetet fascinerar mig eftersom det är lättare att ta till sig saker då man samtidigt lär ut dem.

Jag hade redan skisserat upp ett förslag till ämne för min pro gradu-avhandling i germansk filologi då jag fick studierätt i fransk filologi. Nu har jag ämnesstudierna avlagda inom det ämnet. För tillfället fokuserar jag på italiensk filologi och har som mål att avlägga åtminstone ämnesstudierna. Sedan måste jag börja fundera på ett slutgiltigt tema för min pro gradu.

Jag vill att min pro gradu ska komma med ny kunskap, om än i liten utsträckning. Jag ser inte det meningsfulla i att avlägga en examen för en examens skull – något som det nuvarande systemet gynnar. Jag har bollat med tanken på att skriva min pro gradu om extremhögerns retorik i olika länder: Tyskland, Frankrike, Italien och Finland. Jag vill kunna presentera resultat.

I studierna tävlar jag bara med mig själv och struntar i hur bra eller dåligt någon annan kan ett språk. Många låter sig ofta nedslås för mycket. Det är onödigt att tävla med andra, eftersom det alltid finns någon som kan bättre än en själv. Det är överhuvudtaget omöjligt att språkligt jämföra någon som är tvåspråkig sedan barndomen eller ungdomen med någon som har inlett sina språkstudier i vuxen ålder.