Då jag utnämndes till min tjänst år 1986 var jag den yngsta professorn vid universitetet. Universitetets organisation har genomgått en grundlig förändring under min karriär. En gång i tiden fick prefekterna i läroämnet främst fatta beslut om att köpa in papper och pennor, och till och med skrivmaskiner var de tvungna att begära skilt. Nuförtiden ansvarar institutionens prefekt för en budget på flera miljoner euro och för att tio- eller hundratals lärare ska få sin lön. Det förs statistik över antalet examina och vetenskapliga publikationer. Därtill tävlar institutioner, fakulteter och till och med hela universitet med varandra.

Under min tid vid universitetet har universitetsförvaltningen vänts upp och ner två gånger. I stället för kollegialt professorsvälde fick universitetet förvaltningsorgan vars representanter valdes genom val där professorer, lärare och studenter fick ge sina röster. För några år sedan övergick universitetet till ett system där rektorn, dekaner och prefekter ansvarar för förvaltningen. Efter eget omdöme kan de förstås välja att höra medlemmarna i universitetssamhället.

Trots allt tävlande och alla förändringar i organisationen har mycket av det gamla kvarstått. Flera av oss vid universitetet bedriver forskning för att vi vill komma fram till något nytt, inte bara för att få poäng för publicerade artiklar. Vi undervisar studenter eftersom det är fint att arbeta med ungdomar som är entusiastiska och tycker om att diskutera, fastän de inte skulle välja den rakaste vägen till en slutförd examen.

Det är inte så att alla förändringar vid universitetet skulle ha varit dåliga. Till exempel har undervisningens och handledningens kvalitet ökat avsevärt under de senaste årtiondena. Trots allt känner jag att jag lever i en tid där universitetets grundläggande idé måste försvaras mot universitetets egen organisation.