Jooseppi Julius Mikkola tog studenten vid Hämeenlinnan normaalilyseo, normallyceet i Tavastehus, där han hade fattat intresse för språk under ledning av bland annat lektor Arvid Genetz. J.J. Mikkola skrev sig in vid Kejserliga Alexanders-universitetet för att studera sanskrit och komparativ lingvistik 1886. Hans karriär kom att präglas både av språkforskning ur ett brett perspektiv och av de finsksinnade attityder som hade börjat formas hos honom i Tavastehus.

Strax efter att Mikkola hade inlett sina universitetsstudier fick han assistera Emil Nestor Setälä med att korrekturläsa dennes doktorsavhandling. Samtidigt stiftade Mikkola bekantskap med finsk-ugrisk språkvetenskap, men trots detta kom slavisk filologi att bli hans specialområde. De åtskilliga studieresorna till Ryssland och Baltikum torde ha inverkat på valet. För Mikkola var det lätt att lära sig språk. Under sina flertaliga studieresor till olika språkområden skaffade han sig synnerligen bred förståelse i olika språk, vilket kom till uttryck i hans forskning.

Mikkola utexaminerades som filosofie kandidat 1889. Fyra år senare utkom hans doktorsavhandling om likheterna mellan finskans västliga dialekter och slaviska språk, Berührungen zwischen den westfinnischen und slavischen Sprachen (1893, utvidgad upplaga 1894). Under de kommande fem åren väckte Mikkolas forskning mycket uppmärksamhet bland filologerna och han utnämndes till extraordinarie professor i slavisk filologi 1900. Senare omvandlades tjänsten och Mikkola arbetade som ordinarie professor 1921–1934.

Urslavische Grammatik, som anses vara Mikkolas huvudverk, utkom 1913. Då hade Mikkola blivit en av de internationellt sett ledande forskarna inom slavisk filologi. Han erbjöds tjänst bland annat vid universitetet i Leipzig, där han hade arbetat som forskare 1896–1897, men han valde att stanna i Finland.

I sin forskning koncentrerade sig Mikkola oftast på specifika frågor och problem inom ett visst språk. Han skrev inte översiktsverk, men översatte däremot några sådana, till exempel V. Kljutshevskijs Venäjän historian pääpiirteet (1910) om huvuddragen i Rysslands historia. Vid sidan om språken forskade Mikkola även i historia och litteratur. Han medverkade också i att utarbeta och publicera finska militära ordlistor i egenskap av långvarig ordförande för språkkommittén Sotilaskielikomitea.

Mikkola var en finsksinnad professor. Han deltog ändå inte i politiken på samma sätt som många av hans samtida, utan hörde till de så kallade kulturfennomanerna. Mikkola var bland annat aktivt i debatten kring det genetiska arvet hos Finlands finskspråkiga befolkning. I titeln för publikationen Olemmeko mongoleja? (Folkupplysningssällskapets kalender 1909) frågar sig Mikkola om finnarna är mongoler, men i själva texten motsätter han sig starkt denna uppfattning. Den hade varit rådande redan en längre tid och bland annat Axel Olof Freudenthal hade omfattat den under slutet av 1800-talet. Utöver detta valdes Mikkola till förste ordförande för Finskhetsförbundet 1906.

Mikkola sägs ha varit en inspirerande föreläsare. Han spred ut sin kunskap till de yngre generationerna också utanför lärosalarna och sitt kontor genom att aktivt delta i studentupptåg. Mikkola och hans fru Maila Talvios hem var en träffpunkt för såväl författare och forskare som för studenter från Satakunta.

Källor

• Aira Kemiläinen, Mikkola, Jooseppi Julius, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 6.7.2015.Kan läsas avgiftsfritt via Nelli-portalen.
• J. J. Mikkola, nätpublikationen Wikipedia. Hämtat 6.7.2015.
• Mikkola Jooseppi Julius, nätpublikationen Helsingin yliopiston opettaja- ja virkamiesmatrikkeli 1640–1917. Hämtat 6.7.2015.