Jag arbetade i Helsingfors universitets huvudbyggnad i ett tjugotal år och under vissa hektiska perioder bodde jag nästan där. Jag lärde mig att gå i korridorerna om kvällarna utan att tända lamporna. Jag minns i synnerhet julimånaderna när universitetet var stängt och jag bara sällan mötte andra människor i huvudbyggnadens gamla sida.

Jag glömmer heller inte tystnaden, belysningen under olika tider på dygnet, skulpturernas slagskuggor på väggarna, doften av golvvax, skakningen som förbipasserande spårvagnar orsakade och mina tankar om alla dem som under årens lopp hade gått i samma trappor och korridorer som jag. Biblioteket och bildarkivet som tillhörde läroämnet konsthistoria låg nära till hands, medan universitetets bibliotek var beläget i byggnaden bredvid. Arkitekturen, rymligheten och skulptursamlingen gjorde huvudbyggnadens gamla sida till en estetisk miljö som varje dag påminde mig om konsthistoriens betydelse.

Min tid vid Helsingfors universitet är förknippad med många goda minnen av studenter, kollegor och vänner. Jag kände mig stolt över att bli utsedd till hedersmedlem i studentföreningen för konsthistoria Eidos år 2001, då föreningen fyllde fyrtio år. Särskilt glad var jag över att det hängde samman med det arbete som jag hade gjort för att skapa tätare samarbete mellan studenterna och läroämnet. Jag kände mig också en aning road och förbryllad, för att tidigare hade endast professorerna i konsthistoria Lars Pettersson och Henrik Lilius samt Eidos grundande medlem och första ordförande, författaren Pekka Suhonen, utnämnts till hedersmedlemmar. Troligen var åldersskillnaden mellan mig och dessa andra hedersmedlemmar orsaken till en en viss förbistring då en manlig kollega presenterade sig för mig och sade: ”Vi har antagligen träffats senast på det glada 60-talet”. Eftersom jag är född år 1961 tvivlade jag starkt på detta.

De lyckligaste stunderna har jag upplevt när min undervisning har varit lyckad, mina studenter har gjort framsteg och jag har fått positiv feedback av dem. Att utveckla undervisningen och undervisningsmetoderna förutsätter långsiktighet, och jag har förhållit mig allvarsamt och ambitiöst till denna uppgift, eftersom jag ser undervisningen som universitetets mest centrala uppgift. För mig är det också av stor betydelse att studenterna fortsätter att hålla kontakt med mig även efter att de har blivit mina kollegor. I bästa fall bevisar det att all den kunskap som studenterna har fått i sina studier har fört dem vidare och hjälpt dem att finna sin plats i arbetslivet. Det tyder också på att det har rått ett starkt förtroende och en ömsesidig respekt i förhållandet mellan läraren och studenten.

Bland höjdpunkterna minns jag också flera studieresor till Italien, främst till Rom. Dessa resor har krävt mycket förberedelser såväl av lärarna som av studenterna. Resorna var inspirerande och oförglömliga upplevelser också tack vare det kollegiala arbetet, eftersom jag alltid åkte på studieresor till Villa Lante tillsammans med en annan lärare. Vid universitetet har man vanligtvis inte möjlighet att samarbeta så tätt tillsammans, eftersom var och en ansvarar för sin egen undervisning.

I konsthistoria är det viktigt att studenterna får bekanta sig med konstverken i verkligheten. Man kan lätt tro att arkitektur är det enda som man inte kan uppfatta tillräckligt väl genom bildmaterial, men detsamma gäller för bildkonst. I Rom, London, Paris, Madrid, Wien, New York och i många andra stora städer är det en självklarhet att studenterna får se de riktiga konstverken som en del av sina studier. Jag avundas mina utländska kollegor framför allt för denna möjlighet. Samlingarna i Helsingfors och i Finland överlag är ganska knappa, och därför är det nödvändigt att studenterna får åka på studieresor utomlands. Tyvärr är det inte möjligt att ordna sådana resor särskilt ofta. Jag minns första gången jag såg målningar av Ingres i Louvren. I sina målningar använde han ljus på ett sätt som jag inte hade kunnat uppfatta ur bilder. På motsvarande sätt uppfattade jag känslosamheten i Canovas marmorskulpturer först när jag verkligen stod framför dem.

Studentföreningen för konsthistoria Eidos har sedan flera år tillbaka ordnat studieresor utomlands, eftersom läroämnet har så begränsade resurser. Det är fint och respektingivande att våra unga studenter är så målmedvetna.