I min karriär har jag tagit mig fram i dubbel bemärkelse kronologiskt. Först utbildade jag mig till forskare i gammal konst, sedan koncentrerade jag mig på konsthistoriens historia, forskningsmetoder och teoretiska utgångspunkter, och slutligen började jag arbeta med nutidskonst.

Den västerländska konstens historia har varit ett viktigt tema såväl i min undervisning som i min forskning. I flera av mina avhandlingar har jag behandlat gammal italiensk konst från medeltiden till 1700-talet. Konst, dess historia och nya uttryck är oändligt intressanta och omfattande ämnesområden. Med tanke på forskning vore det förnuftigare att koncentrera sig på endast ett, strikt avgränsat område, men jag är trots allt nöjd över att ha fått behandla konstnärer som Giotto, Tintoretto och Tiepolo liksom flera samtidskonstnärer. Jag är också nöjd över att ha deltagit i forsknings- och utställningsprojekt och över att ha kunnat stödja finländska konstnärers internationalisering.

Jag började undervisa i konsthistoria vid öppna universitetet och Helsingfors universitet strax efter en slutförd magisterexamen, och undervisningen utgör fortfarande en viktig del av min identitet. Universitetets viktigaste uppgift är att fostra nya experter, som sedan i bästa fall tar sig längre fram i livet än de tidigare generationerna. Med tanke på detta är det väsentligt att studenterna i ett tillräckligt tidigt skede får knyta kontakter både internationellt och i hemlandet.

Jag gav mig i kast med internationell forskning i Italien. Där arbetade jag första gången när jag skrev en pro gradu-avhandling vid Jyväskylä universitet om kvinnoporträtt i Venedig på 1500-talet, och senare när jag skrev en licentiatavhandling vid Helsingfors universitet om renässansmålarna Jacopo Tintoretto och Domenico Tintoretto från Venedig. Dessa arbeten innebar att jag fördjupade mig i italienska arkiv och bibliotek samt i museisamlingar i olika länder. Jag förde också omfattande internationell brevväxling. Italien blev i många avseenden mitt andra hemland och italienskan det främmande språk som ligger mig närmast.

Mina undervisningsuppdrag vid Helsingfors universitet förutsatte att jag tillbringade mer tid i hemlandet, medan min forskning i konst från Venedig krävde att jag arbetade långa perioder utomlands. Delvis av denna orsak, men också därför att jag redan hade börjat inrikta mig på lärdomshistoria, började jag forska i konsthistoriens, konstforskningens och konstsamlandets historia i Europa. Dessa teman var mina viktigaste forskningsintressen under en lång tid. Innan jag skrev min doktorsavhandling skrev jag läroboken Lähde ja silmä om konstkännedomens historia och principer. Därefter fokuserade jag på Johan Jakob Tikkanen (1857–1930), den första finländska professorn i konsthistoria. Jag hade dock fortfarande en fot kvar inom den italienska konsten, eftersom jag medverkade i olika utställningsprojekt.

J.J. Tikkanen, hans produktion och omfattande arkiv, som ända tills nyligen fanns i biblioteket som tillhör läroämnet konsthistoria, gav insikter om en hel tidsperiods lärdomshistoria. Internationellt sett var Tikkanen en betydande forskarpionjär inom många olika områden. Han kände alla de viktigaste samtida forskarna som var verksamma inom samma områden som han själv. Också med tanke på estetik har det varit fascinerande att arbeta med Tikkanens material, eftersom han var en utmärkt tecknare. Hans arkiv på tiotusentals sidor och hans vetenskapliga kartotek, som innehåller ungefär 60 000 kort, är fulla av teckningar. Tack vare dessa bilder framstod saker och ting konkret framför mina ögon.

Trots att jag ända sedan början av min karriär hade skrivit om nutidskonst, blev jag ytterligare inspirerad av ämnet tack vare Tikkanen. Han var dessutom en nyckelperson för sin samtidskonst eftersom han var verksam i flera olika förtroendeuppdrag, bland annat som Finska Konstföreningens långvarige sekreterare och ordförande. Jag blev alltmer intresserad av att få nya insikter, att dra nytta av dem och att föra fram nya synvinklar. Jag blev också intresserad av nya tekniker och olika tidsperioders, i synnerhet nutidens, särdrag. Med allt detta sammanhänger på sätt och vis också boken Perspektiivi kuvataiteen historiassa, som jag har redigerat och delvis skrivit.

Vid Bildkonstakademin blev nutidskonst en allt viktigare del av mitt liv. Under nästan hela min karriär hade jag försökt hjälpa studenter i konsthistoria vidare i sina studier, men blev nu i stället – eller egentligen dessutom – intresserad av att stödja dagens konstnärer och främja nutidskonst. Mitt arbete som chef för konst- och kulturprogrammet vid Finlands institut i London har gett mig en utmärkt chans att göra just så.