Data strömmar överallt. Bilder, text, ljud, video, spel, filmer, Twitter, pengar, forskning, allt har i dag förvandlats till en enda ström av bittar som susar genom luft och kablar och som lagras på olika servers runt om i världen.

Förutom att vårt samhälle och vår kultur fått denna nya virtuella dimension, digitaliseras också äldre, historiska material. Forskarna har ett allt större behov att orientera sig i denna nya miljö, att lära sig hantera dessa material i sitt arbete. Det öppnar nya möjligheter vad gäller forskningsmetoder för var och en. Nya möjligheter att kombinera och analysera stora mängder information, att publicera sig och sprida kunskap på nya sätt. Men det kräver också nya kompetenser och samarbete med människor med olika bakgrund.

Det är just i dessa kontaktytor mellan nytt och gammalt, mellan teknik och humaniora, som Jessica Parland-von Essen trivs. Hon drivs också av tro på öppenhet, bildning och samarbete.

– Den digitala miljön innebär en fantastisk potential för oss humanister och för all forskning. Just nu arbetar jag med undervisnings- och kulturministeriets initiativ för öppen forskning och vetenskap vid CSC – IT-centralen för forskning. Vi jobbar mycket med tjänster för att stöda forskare att hantera sina informationsresurser. När våra material är digitala, behöver också de publiceras och bevaras. Det kräver både nya tjänster och nya kompetenser.

Parland-von Essen har haft nytta av sin bakgrund inom arkiv- och biblioteksbranscherna.

– Digital humaniora växer mycket snabbt och både källor och metoder tar nya former. Det är en oerhört snabb och spännande utveckling. Det är viktigt att hålla samman humanismen med medie- och samhällsutvecklingen. Humanisterna har som experter på betydelser och kultur mycket att tillföra.