Jag är tacksam över att redan i barndomshemmet ha fått goda förutsättningar för ett estetiskt liv. Mitt tidigaste barndomsminne är från Barcelona där vi bodde under början av 1970-talet. Jag sitter på framsätet i en vit Mercedes-Benz och sätter in kassetter i bilens Blaupunkt-spelare. I sortimentet finns det Burt Bacharach, Astrud Gilberto, Simon & Garfunkel och Stevie Wonder. Jag minns också den internationella och mångsidiga vänskapskrets som mina föräldrar hade då. Hos oss lyssnades det inte på ”humpa” eller schlager.

Då jag några årtionden senare blickar tillbaka på mitt liv kan jag konstatera att det som jag har lyckats bäst med alltid på ett eller annat sätt har bottnat i att jag insett värdet av stil, och förstås haft lite tur. Först nu när jag skriver denna artikel kommer jag ihåg att jag skrev min pro gradu om stilfrågor inom konsten. Flit och företagsamhet utgör givna och oundvikliga värdegrunder, men jag tror att skillnaderna i resultat i sista hand uppstår genom en känsla för stil och nyanser.

Jag har strävat efter att hålla fast vid min egen stil och brokiga internationella vänskapskrets. Detta har jag mitt föräldrahem att tacka för.