Jag drömmer om en mer komplex värld och om absolut gehör.

Jag upplever att den överdrivna tron på att reducera svåra saker till klartext är vår tids största hot. Populismen oroar mig.

Framgången för den användarvänliga formgivningen har fungerat som metafor för mina drömmar.

Jag trodde på progressiv formgivning och Steve Jobs-ism under åren 1984–2013, det vill säga i trettio år, tills det faktiskt började äckla mig. En viss period i mitt eget liv nådde sin ideologiska slutpunkt då Apple, som i min ungdom var en uppstickare och utmanare, nu hade blivit den chipsätande och läskedrycksdrickande allmänhetens idealiserade statussymbol och världens mest värdefulla företag.

Efter den ideologiska helomvändningen 2013 har jag strävat efter att göra självklarheter mer komplexa i mina val och att överväga de begrepp och tillvägagångssätt jag tillämpar ur radikalt nya synvinklar.

Då det gäller musik dagdrömmer jag om melodier, harmonier och styckenas struktur. Jag har ändå inte fått till stånd en odödlig komposition ännu och jag strävar heller inte efter en sådan. Resan dit är viktigare än målet.