Professor Jaakko Leinos forskning faller i det stora hela inom ramen för konstruktionsgrammatik. Den bärande idén i hans forskning är att människan iakttar såväl världen som språket som avgränsade helheter. De helheter som vi observerar i talat och skrivet språk motsvaras begreppsmässigt av de helheter vi observerar i den omkringliggande världen. Exempelvis ur talflöden urskiljer vi ord och fraser som motsvaras av varelser och ting vi förnimmer (ett äpple, Lisa, en röd bil) och satser som motsvaras av händelser som vi uppfattar (Lisa åt äpple i en röd bil).

Leino intresserar sig särskilt för vad språkets strukturer berättar om psykets strukturer: Vilka är de vedertagna uttrycksmedlen i vårt språkbruk och vad berättar de om hur vi strukturerar den omkringliggande världen och hanterar vår kunskap om den? Han har bland annat forskat i finskans ändrade infinitivstrukturer och strävat efter att förklara dem med hjälp av en utveckling i sättet att se på händelser. I sin senaste studie granskar Leino våra tillvägagångssätt för att förstå och uttrycka tid och tidens gång.