Tillbaka

Jaakko Leino

Jaakko Matti Leino
25.3.1971 Esbo

Kandidat i de humanistiska vetenskaperna 1997, filosofie magister 1997, filosofie doktor 2003 (finska språket) Helsingfors universitet

2011– professor i finska språket, Helsingfors universitet
2003–2006 koordinator, Langnet – den nationella forskarskolan för språkämnen
2006–2007 professor i finska språket, Jyväskylä universitet
2007–2008 universitetslektor i allmän språkvetenskap, Helsingfors universitet
2008–2009 professor i finska språket, Åbo Akademi
2009–2011 forskare, Forskningscentralen för de inhemska språken

Forskningsteman:
Kognitiv lingvistik, konstruktionsgrammatik, syntax, semantik, infinitivkonstruktioner, dialektsyntax

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Bild: Saara Leino
Text: Jaakko Leino, Kaija Hartikainen (red.)

Översättning: Irene Kvarnström
Språkgranskning: Jonas Franzon

Mina bästa minnen från Helsingfors universitet

I likhet med många andra akademiker upplever jag också att mina bästa stunder på universitetet ägde rum under studietiden. Det finns individualpsykologiska förklaringar till detta: många upplever att ungdomen är människans bästa tid och perioden väcker nostalgiska känslor, oberoende av om livet efteråt blir sämre eller inte. Jag antar att min ungdom vid universitetet var likadan tid som för de flesta: en berusande kombination av att förstå, upptäcka och lära sig nya saker.

En annan orsak till min längtan efter ungdomen är att dagens universitet är så annorlunda än det universitet jag studerade vid. Borta är det fria sökandet och den ivriga och fria nyfikenheten som ännu präglade min generations studier vid humanistiska fakulteten. I stället har vi fått en strävan efter hårt styrda examina med begränsade studietider, registerkontroller, koncentrerade kärnkompetensområden och utrednings-, rapporterings- och handledningsuppgifter (för att inte nämna de tillhörande datasystemen som ständigt byts ut).

De alltmer effektivt producerade magistrarna och doktorerna får alltmer sällan arbeta inom sitt specialkompetensområde i samhället och de begåvade vetenskapsmän och vetenskapskvinnor som fått forskarutbildning och övats i arbetet har oskäligt dåliga möjligheter att komma till sin rätt vid det moderna universitetet.

Speciellt oroväckande och frustrerande är att min studietids demokratiska universitet har förvandlats till en militärisk linjeorganisation där chefer inte litar på sina anställda och de anställda inte litar på sina chefer och där forskare inte kollektivt får välja vem som drar upp de viktigaste vetenskapliga riktlinjerna. Överlag är det märkligt att man på universitet måste se varandra som ”chefer” och ”anställda”.

Mina bästa erfarenheter från universitetsvärlden är sådana tillfällen då kloka personer från alla stadier i den akademiska karriären tillsammans och med öppet sinne har försökt besvara frågor som ingen annan tidigare har kunnat besvara – och arbetat utan att bry sig om vem som egentligen borde beordra vem. Det här är vad vetenskap är i grund och botten. Det är nyttigt med erfarenhet och utbildning, men det är också nyttigt att vara fördomsfri och att ha nya och fräscha tänkesätt och en förmåga att ifrågasätta rådande uppfattningar.

Bild: Saara Leino.

 

Tillbaka