Jacob Judén hade två författarpersonligheter. Under sitt försvenskade namn skrev han på svenska. Som målgrupp hade han då de svenskspråkiga dominerande byråkraterna, för vilka han presenterade och förklarade hemligheter i det finska språket. På finska skrev han under namnet Jak. Judéns avsikt var att höja statusen hos det finsktalande folket och att stärka kunskaperna i det finska språket. På finska kunde han också kritisera de svenskspråkiga byråkraterna, eftersom de som övervakade censuren hade begränsade kunskaper i finska.

En annan fråga som Judén intresserade sig för hade att göra med dialekter och hur de inverkade på skriftspråket. Även om Judén själv var tavastlänning, så lät han sig inte styras av någon viss dialekt i frågan om skriftspråket, utan strävade efter ett så kallat allmänspråk. Frågan om både skriftspråket och grunden för det löstes slutligen 1835 i och med verket Kalevala, vars popularitet fungerade som en vägvisare vid ibruktagandet av allmänspråket.

Kaarina Sala beskriver Judéns stil att skriva som både robust och slagkraftig. Texterna är vanligtvis skrivna i diktform eller rentav så att de kan sjungas, vilket gör dem lätta att komma ihåg. Judéns texter väckte dock genklang också i negativ bemärkelse. Den första skändande texten om Judén är skriven år 1818 av en okänd företrädare av prästeståndet. Texten ledde till att Judén gav upp sitt offentliga skrivarbete under ett års tid.

Knappt tio år senare hade Judéns skriverier väckt uppmärksamhet igen, och denna gång behandlades saken till och med i rätten. I bakgrunden låg tankar som Judén framfört i verket Anteckningar af tankar uti varianta ämnen, som rätten, på basen av ett anonymt givet tips, tolkade som att det stred både mot den evangeliska läran och mot trosbekännelsen. Detta hade som följd att verket, precis som alla riktiga författares verk, brädes på bål. Senare upphävde rätten dock domen.

Summa summarum led inte Judéns rykte av händelsen. Han hade gift sig året innan rättssaken, och en ättling föddes 1827. Han blev utnämnd till hedersdoktor vid Kejserliga Alexanders-universitetet samma år som han pensionerades, vilket för sin del berättar om hans betydelse speciellt för den språkliga utvecklingen. Senare kallade Julius Krohn honom för ”den första egentliga författaren som skrev på finska”.

Året då han pensionerades var inte en ändpunkt, utan han fortsatte sin verksamhet inom litteraturen. Han var med och grundade Finska Litteratursällskapet i Viborg och han skulle ha blivit vald till sällskapets chef om han inte själv hade avböjt. Han fick också ett erbjudande om ett förtroendeuppdrag som lokalcensor 1847. Han tog emot erbjudandet, men på grund av det stora arbete som uppgifterna krävde blev han tvungen att säga upp sig efter några år. Jacob Judén dog 1885 i Viborg där han också begravdes. På hans gravsten stod det ”Tässä lepää maallisen viisauden tohtori Jaakko Juteini" (Här vilar den jordiska klokhetens doktor Jacob Judén). Tyvärr har gravstenen försvunnit någon gång vid skiftet av 1960-talet.

Jacobs son publicerade sin fars valda verk postumt under namnet Jak. Juteinin kirjoja I - XII (1856 - 1858).

Källor:

• Häme-Wiki, ”Jaakko Juteini”.Häme-Wiki-webbplatsen. Hämtat 19.3.2015 http://www.hamewiki.fi/wiki/Jaakko_Juteini
• Kaarina Sala, ”Juteini, Jaakko”.Kansallisbiografia-nätpublikation. Hämtat 19.3.2015. http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/2820/
• Wikipedia, ”Jaakko Juteini”. Wikipedia-webbplats. Hämtat 19.3.2015. http://fi.wikipedia.org/wiki/Jaakko_Juteini

Citat: Julius Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet. Citatet kopierat ur Kansallisbiografins artikel.

Rubrikens dikt finns att läsa på adressen http://fi.wikisource.org/wiki/Laulu_Suomessa