Tillbaka

Jaakko Hintikka

Kaarlo Jaakko Juhani Hintikka
12.1.1929, Helsinge socken – 12.8.2015, Helsingfors

Filosofie kandidat, licentiat 1952 och doktor (matematik) 1956, Helsingfors universitet

Professor i filosofi 1990–2014, Boston University
Gästande hedersprofessor 2010–2011, Helsingfors universitet
Docent 1981–1992, Helsingfors universitet
Gästande professor i filosofi 1978–1990, Florida State University
Forskarprofessor 1970–1981, Finlands Akademi
Gästande professor i filosofi 1965–1982, Stanford University
Professor i praktisk filosofi 1959–1970, Helsingfors universitet
Docent i teoretisk filosofi 1955–1959, Helsingfors universitet

Forskningsteman: Matematisk och filosofisk logik. Därtill kunskapsteori, vetenskapsfilosofi, estetik, språkfilosofi, filosofins historia och moderna inriktningar inom filosofin.

Pris och erkännanden

Eget band i bokserien Library of Living Philosophers 2006
Ledamot av Finska vetenskapsakademien 1961 och hedersledamot 2007
Medlem i Det Norske Videnskaps-Akademi

Medlem i gemenskapen American Academy of Arts and Sciences

Hedersdoktor vid universiteten i Kraków, Liège, Uleåborg, Åbo och Uppsala
Finska kulturfondens hederspris 1989
Storkorset av Finlands Lejons orden 2011

Bild: Sami Syrjämäki
Text: Heta Muurinen
Översättning: Irene Kvarnström
Språkgranskning: Jonas Franzon

”En enda verklig lärare”

Hintikka intresserade sig för både filosofi och matematik redan under skoltiden.

– Jag läste filosofen Eino Kailas böcker och blev inspirerad. Jag läste också Georg von Wrights bok Logisk empirism redan som skolpojke.

Hintikka valde ändå matematik som sitt huvudämne.

– Särskilt min far önskade att jag skulle göra karriär som försäkringsmatematiker av praktiska skäl. Men själv var jag först och främst intresserad av saker ur teoretisk synvinkel.

Då Hintikka inledde sin studier vid universitetet märkte han snart att han intresserade sig enbart för filosofen von Wrights föreläsningar.

– De var epokgörande för mitt liv och min karriär. Jag har egentligen bara haft en enda verklig filosofilärare och det var von Wright.

von Wrights föreläsningar avvek från de andras eftersom redan hans introduktionskurser var uppbyggda som seminarier med diskussion. Språkmuren möjliggjorde djupgående undervisning: det fanns få åhörare på grund av det svenska språket.

– von Wright var en benådad lärare eftersom han inte bara berättade för oss. I stället tänkte han själv igenom allt det som han sade. Detta tog sig uttryck i form av levande och medryckande föreläsningar.

Det var en mycket annorlunda men lika oförglömlig upplevelse att få träffa en annan förebild, professor Eino Kaila, för första gången. Hintikka gick till Kailas arbetsrum för att muntligen avlägga sin approbatur i filosofi.

– Jag knackade försiktigt på dörren. Kaila satt vid sitt skrivbord med en vit sidenscarf runt halsen och fäste ingen uppmärksamhet på mig. När han sedan började ställa frågor föddes det plötsligt en filosofisk diskussion och till all förvåning dög den enligt Kaila som approbatur.

Efter sitt första studieår fick Hintikka åka på ett års utbyte till Williams Collage i USA. Under den tiden hade von Wright fått inbjudan till en professur i Cambridge.

– När jag skulle återvända till Finland bjöd von Wright mig att gästa honom i Cambridge. Där bodde jag hemma hos honom i ett par veckor. Också Ludvig Wittgenstein besökte von Wright vid samma tidpunkt. Jag fick chans att se Wittgenstein i en filosofisk diskussion. Det var en verklig upplevelse.

Åter i Finland fann Hintikka nya och inspirerande lärare och kurser.

Gustav Elfving höll till exempel de första föreläsningarna om spelteori i Finland. Jag gick också med i matematikernas ämnesförening där jag lärde känna både studenter och lärare bättre.

Det uppstod ett vänskapsband mellan Hintikka och von Wright och som ett resultat av deras diskussioner föddes också en idé om första ordningens logik. Hintikka utvecklade denna idé först till sin pro gradu-avhandling, sedan licentiatavhandling och direkt därefter doktorsavhandling.

– Jag började utveckla idén så småningom vid sidan av studierna. Mina kunskaper var vaga och ämnesområdet nytt, men sakta men säkert gjorde jag framsteg. När jag hade fått de andra studierna avklarade hade jag redan ett färdigt manus. Det godkändes som pro gradu och genom att utvidga arbetet skrev jag direkt min licentiatavhandling och doktorsavhandling. Mina fortsättningsstudier blev lite ytliga eftersom doktorsavhandlingen egentligen låg färdig redan innan jag inledde studierna.

Bild: Sami Syrjämäki.​
Bild: Sami Syrjämäki.​

 

Tillbaka