Min doktorsavhandling var en valensteoretisk kontrastiv undersökning av tyskans och finskans infinitiv. Jag fick mitt tyskspråkiga forskningsmaterial från en korpus som tillhörde Institut für Deutsche Sprache, medan det finskspråkiga forskningsmaterialet härstammade från Oulun korpus. Dessa material överlämnades till mig i form av utskrifter. Den nutida korpuslingvistiken har gjort stora framsteg sedan dess!

Ordbildning har också varit ett av mina långvariga intressen. Även detta ämnesområde erbjuder flera intressanta synpunkter för jämförelser mellan tyskan och finskan. När min pensionering började närma sig och jag höll på att förbereda min sista föreläsningskurs om ordbildning, åkte jag år 2013 på Donaukryssning till staden Pöchlarn för att fotografera den legendariska byggnaden Donaudampfschifffahrtsgesellschaft för mitt undervisningsmaterial. Bolagets namn har gett upphov till flera språkliga skämt om tyskans sammansatta ord, som påstås vara de längsta i världen. Dylika fiktiva ordbildningar är bland annat Donaudampfschiffahrtsgesellschaftskapitänswitwenrenten­überschussausgleich och Donau­dampfschiffahrts­elektrizitäten­hauptbetriebswerk­bauunterbeamten­gesellschaft. Bakom dessa skämt döljer sig också autentiska fall. I förvaltningsspråket hittas till exempel sådana monstruösa ord som Rindfleisch­etikettierungs­überwachungs­aufgaben­übertragungs­gesetz och Grundstücks­verkehrs­genehmigungs­zuständigkeits­übertragungs­verordnung. Finnar torde dock inte bli alltför skrämda för dessa ord, eftersom man kan göra lika svulstiga ordbildningar i finskan.

Professor Jarmo Korhonen övertalade mig att delta i ett fraseologiprojekt som han inledde på 1980-talet. Fraseologi är forskning i flerordiga fasta uttryck. Till en början fokuserade jag – och hela projektet – huvudsakligen på forskning i tyskans och finskans verbidiom, men under de senaste åren har jag inriktat min forskning på så kallade pragmatiska fraseologismer. Dessa pragmatiska uttryck kan delas in i två huvudtyper. Å ena sidan förekommer vissa rutinmässiga uttryck, till exempel hälsningar, ursäkter och andra artighetsfraser. Å andra sidan förekommer samtalsformler som hjälper till vid talprocessning. Båda dessa typer är centrala i undervisning av främmade språk, där det numera läggs allt större vikt vid kommunikativa kompetenser.

Särskilt fruktbart har samarbetet varit med Annikki Liimatainen, som tidigare arbetade i Helsingfors och numera arbetar vid Tammerfors universitet som tidsbunden professor. Glädjekällor har varit bland annat samlingsverket Beiträge zur pragmatischen Phraseologie (2011), som Liimatainen och jag redigerade tillsammans, och Anna Ruusilas doktorsavhandling Pragmatische Phraseologismen und ihre lexikografische Darstellung (2014), som huvudsakligen handleddes av Liimatainen och delvis av mig. Likaså glädjande var festskriften till ära av min 65-årsdag (redigerad av Leena Kolehmainen, Hartmut Lenk och Liisa Tiittula), eftersom den uttryckligen handlade om Kommunikative Routinen – Formen, Formeln, Forschungsbereiche (2014).

Dikternas värld har fascinerat mig ända sedan barnsben. På senare år har jag blivit intresserad av forskning i lyriköversättning, och på sistone har jag huvudsakligen forskat i Johannes Boborowskis dikter. Paavo Rintala har inte bara översatt Boborowskis dikter till finska, utan också byggt upp sitt eget verk Sarmatian Orfeus utgående från dem. Jag har fått utföra ett spännande detektivarbete när jag har försökt spåra Boborowski i Rintalas texter. Detta arbete har jag gjort i samarbete med Christoph Parry, professor i tyskspråkig litteratur vid Vasa universitet, vilket har varit både en rolig och nyttig upplevelse. Språkvetenskapen och litteraturvetenskapen kunde dra mycket mer fördel av varandra än de för närvarande gör.

Jag vill inte helt och hållet avstå från något av de ovannämnda forskningsområdena under min pension. Genom mitt nyaste forskningsintresse, tyskans komplexa sammansatta konstruktioner, återvänder jag till syntaxen. Tyskans bisatsordföljd, som kan vara svår att lära sig när man inleder sina studier i språket, blir ofta felaktig till och med i en tysk talares mun. Särskilt intressanta är fallen där det i en bisats har skjutits in en annan bisats. I synnerhet när subjunktionerna står efter varandra (till exempel dass wenn), kan det hända att en tysk talare glömmer bort att bisatsen slutar med ett verb. Fenomenet är rätt allmänt i talspråk, men inte heller ovanligt i tidningstexter. Detta förklaras förmodligen av att nyhetsartiklar ofta refererar det någon annan har sagt, och gränsen mellan tal och skrift samt direkt och indirekt anföring blir då diffus. Dessutom har man kunnat konstatera att en ”avvikande” ordföljd har sådana pragmatiska funktioner som den regelrätta ordföljden inte har.