År 1904 flyttade Hella Wuolijoki från Estland till Helsingfors för att studera. Fyra år senare blev hon som första estniska kvinna filosofie kandidat. Fortsättningsstudierna i folkdiktning fick ge vika när hon måste försörja sin familj som affärskvinna. Wuolijoki hade senare som politiker nytta av de relationer hon byggde upp som affärskvinna. Hon höll sig utanför inbördeskriget och dess efterspel men utomlands gjorde hon de förlorandes, dvs. de rödas, öde känt. Under vinterkriget hade Wuolijoki en politiskt aktiv roll. Med förtroende från regeringens inre krets fredsförhandlade hon i Stockholm med Rysslands representanter. Under vapenstilleståndet verkade Wuolijoki aktivt för att knyta kontakter med Ryssland.

Under fortsättningskriget var det landsförräderi att ha kontakt med ryssarna, och Wuolijoki dömdes till fängelse år 1943–1944. Efter kriget var Wuolijokis politiska inflytande som starkast. Hon var en bakgrundsfigur i stiftandet av det Demokratiska Förbundet för Finlands Folk och i J.K. Paasikivis regering. Åren 1946–1948 satt Wuolijoki i riksdagen som DFFF:s ledamot.

Som Rundradions chef åren 1945–1949 förnyade Hella Wuolijoki programutbudet mot samhällelig diskussion och folkbildning. Enligt YLE Teemas webbsida Sininen Laulu – Suomen taiteiden tarina (Blåa Visan – berättelsen om Finlands konst) var ”huvudprinciperna för Wuolijokis programstrategi en tilltro på radions funktion som bildande och folkupplysande samt radions befrielse efter krigsårens propaganda. Hon framhävde en hög konstnärlig nivå och införde vardagspolitik och samhällstillvända program i programutbudet. Wuolijokis idé var också program som Maamiehen tunti (Lantmannens timme) och Työmiehen tunti (Arbetarens timme) som var riktade till en viss folkgrupp” [egen översättning].  Det s.k. pienoisparlamentti (miniatyrparlamentet) var ett av Hella Wuolijokis egna program där representanterna för de politiska partierna diskuterade en gång i veckan. Utöver debattprogram etablerade Wuolijoki radioteatern, förbättrade radioorkesterns verksamhetsmöjligheter och grundade en svensk programavdelning.

Hella Wuolijoki var också en omtyckt dramatiker. En stor del av skådespelen skrev hon under pseudonym, av politiska skäl.  Hennes första pjäs, Talulapsed, publicerades 1912 och uppfördes följande vår på teatern Estonia. Pjäsen förbjöds dock efter premiären eftersom den ansågs som alltför nationalistisk. Detsamma skedde med den finska pjäsen Husets barn på teatern Folkets Scen två år senare. Brinnande jord som var skriven på finska blev Wuolijokis sista pjäs med estniskt motiv. Från och med 1930-talet förflyttade Wuolijoki sina motiv och händelser till Finland.

Wuolijokis pjäser förnyade folklivsskildringen och i hennes produktion hade kvinnan en stark ställning och roll i sin omgivning. Hella Wuolijokis mest kända pjäser är Niskavuori-serien, Hulda från Juurakko och Herr Puntila och hans dräng Matti som hon skrev tillsammans med Bertolt Brecht.

Källor:

• Pirkko Koski: Hella Wuolijoki (1886–1954), Nationalbiografi-webbpublikation 16.9.1997. Helsingfors: Finska litteratursällskapet. Hämtad 21.8.2014.
• Anna Korhonen: Hella Wuolijoki Yleisradion pääjohtajana. YLE Teema, Sininen Laulu – Suomen taiteiden tarina (Hella Wuolijoki som Rundradions chef. YLE Teema, Blåa Visan – berättelsen om Finlands konst]). Hämtad 22.9.2014.