Under mina tjugo första levnadsår bodde jag i ett hus där min fars arbetsplats, kontoret för Kemijoen Uittoyhdistys (’Kemi älvs flottningsförening’), fanns i nedre våningen. Jag sommarjobbade som växeltelefonist på radiotelefonistationen på kontoret från 14 till 20 års ålder. Mina arbetsuppgifter i växeln var att följa bogserbåtarnas gång och rapportera ifall kaptenen på bogserbåten behövde hjälp från land. Det hände allt möjligt på båtarna – eldsvådor och andra slags olyckor. Stormar och stormvarsel krävde också kommunikation mellan kontoret och båtarna.

Båtarna kontaktades alltid enligt samma mönster, som jag tror att min far hade lärt sig under kriget. Till exempel bogserbåten Uitto-5 kontaktades på följande vis: ”Uitto-5, det är kontoret, hör ni mig?” Ifall kaptenen på Uitto-5 däremot ville kontakta kontoret, sade kaptenen ”Kontoret, det är Uitto-5, hör ni mig?” Det besvarade jag med ett ”kontoret hör”. Sedan uträttades ärendet.

Bogserbåtarna hade i uppdrag att bogsera timmerflottarna genom Kemi träsk inom ansvarsområdet från Autioniemi till Luusua. Man följde noggrant båtarnas färd för att kunna beräkna när virkesmassan kommer från Kemi älvs övre lopp, Kitisenjoki och Luirojoki till Kemi älvs mittersta lopp, vars vattenflöden reglerades av kraftverk.

Mitt arbete i växeln på radiotelefonistationen innebar att jag regelbundet skulle fråga varje fartygs kapten om deras position. Denna markerades på millimeterpapper. I pappren markerades också pauser och när båtarna tankades. Den ordinarie personalen som arbetade under dagtid och helger tog också hand om radiotelefoniärenden, medan min arbetstid var under vardagar kl. 16–24. Midnattssolen i Lappland påminner mig alltid om ett avslutat arbetspass.

Innan jag började sommarjobba vid Museiverket hann jag under två somrar arbeta som flottare vid skiljet i Kemi älvs mynning. Min uppgift var att göra timmerstockarna raka, räkna 75 eller 80 stockar beroende på bolaget, skriva stockarnas antal på en lapp i metall, fästa lappen i ett metallband och ta lappen till föraren som sedan fäste lappen i stockarna. Flottning baserade sig på sannolikhetskalkyler. De olika bolagens andel av det flottade virket utgjordes alltså inte av just de timmerstockar som bolagen själv hade huggit i sina skogshuggningar, utan av en beräknad andel.

Under min sista sommar som student deltog jag i Museiverkets projekt om arbetarkultur och fick i uppgift att dokumentera flottningens gång från Kemi älvs biflodar till skiljet i Kemi älvs mynning. Jag följde en arbetsgrupp arbete under vår och sommar från Kemi älvs övre lopp till Autioniemi. I Kemi träsk dokumenterade jag under ett dygn på en båt. Därtill var jag ett par dygn i flottarstugor i Luuksinsalmi och Luusua samt i några flottarstugor i Kemi älvs nedre lopp. Slutligen tillbringade jag flera dygn vid skiljet i Kemi älvs mynning. Flottningen vid Kitisenjoki dokumenterade jag genom att besöka Porttis flottningsbas i Sodankylä. Jag gjorde intervjuer, ritade detaljplaner och planritningar, fotograferade och deltog i verksamheten genom att engagerat observera den. Jag samlade också föremål till Nationalmuseets samlingar. Därför har Museiverket utöver mitt etnografiska material också till exempel grafer om båtarnas färd. Dessa har jag själv ritat på millimeterpapper då jag jobbade.

Erfarenheterna från sommarjobbet var till stor fördel då jag arbetade med min doktorsavhandling, bland annat därför att flottningsterminologin och flottningens logik var bekanta för mig. Dessutom fick jag en välkommen beställning av Kemijärvi stad i slutet av 1980-talet. Staden beställde en text om hur bogseringen vid Kemi träsk var förknippad med olika ställen i staden Kemijärvi. Texten som jag skrev och en karta som sammanhänger med texten finns fortfarande kvar vid rastplatsen som finns i korsningen till vägen som leder till Pyhätunturi.