Jag har alltid vetat att jag vill studera vid Helsingfors universitet, men jag hade ändå aldrig en forskarkarriär i planerna. Då min företrädare Juhani U. E. Lehtonen, professor i etnologi, bad mig bli vikarierande assistent i slutskedet av mina studier, berättade han att det även ingår doktorandstudier i arbetet. Då vi diskuterade om ämnet för min kommande doktorsavhandling var mitt förslag flottning vid Kemi älv. Ämnet var bekant för mig från mina hemtrakter och dessutom är det en central fråga i Lapplands och hela Finlands historia. Det fanns trots allt så gott som ingen tidigare etnologisk forskning om det.

Jag minns tydligt den stund då jag skuttande skyndade hem för att berätta för min syster, som också studerade vid humanistiska fakulteten, att jag får forska i flottning och Lappland. Samma känsla av glädje upplevde jag då jag läste en bokrecension av min doktorsavhandling i tidningen Kainuun Sanomat. Enligt recensenten påminde läsupplevelsen om den känsla man får då man hittar ett bra hjortronställe. Jag upplevde att jag hade lyckats med det som är viktigt för mig som forskare. Jag hade skrivit en vetenskapligt relevant avhandling som kunde ge något även för dem som berörs av forskningen. I det här minnet sammanfattas också min hälsning till 375-åriga Helsingfors universitet: vi är hela Finlands universitet!