Det är inte lätt att arbeta som forskare. Om jag nu fick gå tillbaka i tiden och göra ett val mellan en karriär som forskare eller min ursprungliga plan, arbete inom museibranschen, skulle jag inte ha en aning om vad jag ska göra. Jag har aldrig varit arbetslös under min yrkeskarriär, men många gånger har jag varit nära att bli det. Idéer för nya forskningsprojekt har ofta uppstått i dessa vändpunkter.

Efter min doktorsavhandling om flottarna vid Kemijoki älv skrev jag en metodologisk monografi om chanternas tidsuppfattning och övergick därefter till att undersöka sverigefinnar från olika synvinklar. Vid forskarkollegiet påbörjade jag en studie om amerikanfinländares kokböcker och jag drömmer nästan dagligen om att fortsätta med den.

Mina egna post doc-studier pågick i tio år och under den tiden skrev jag tre monografier, redigerade flera artikelsamlingar och skrev flera artiklar. I och med mitt forskningsarbete bodde jag också en längre tid i Sverige och Kanada. Jag upplevde alltid att jag inte enbart är en del av det utländska universitetet, utan också en del av Helsingfors universitet.

Som prodekanus i forskning reflekterar jag en hel del över vilken position post doc-forskarna har vid Helsingfors universitets humanistiska fakultet. Hur kan man å ena sidan uppmuntra forskarna att flyga ur boet då de får en möjlighet till det och å andra sidan ta hand om post doc-forskarna som är en del av vårt vetenskapliga samfund?

För att kunna få en fast position som forskare är man först tvungen att tjäna som gesäll. Alla kan inte bli anställda vid universitetet, och därför måste de disputerade uppmuntras att söka sig till andra arbetsplatser i samhället. Jag drömmer om att de som avlägger sina post doc-studier vid Helsingfors universitets humanistiska fakultet känner sig som en del av universitetsgemenskapen.