Georg Henrik von Wright hade ett betydande inflytande på filosofins utveckling i Finland och det övriga Norden under 1900-talets senare hälft. Redan under 1940-talet skötte han själv vid sidan av professuren i svenskspråkig filosofi vid Helsingfors universitet tidvis tre andra finländska professurer. Även under tiden som professor i Cambridge under slutet av 1940-talet kunde han sköta två inhemska professurer under en sabbatstermin.

von Wright medverkade också som sakkunnig vid tillsättningen av otaliga professurer i Finland och Norden. Under perioden 1961–1986 var han också ledamot av Finlands Akademi, samt kansler vid Åbo Akademi 1969–1977. Han var också ordförande för Filosofiska Föreningen i Finland 1962–1973.

Internationellt var han bland annat preses för den internationella filosofiska unionen IUHPS 1963–1965 och ordförande för Institut International de Philosophie 1975–1977. Under 1976–1984 satt han också i styrelsen för organisationen Institut de la Vie.

Även om en del av den filosofiska forskning von Wright blev mest känd för kan ses som ganska specialiserad, såg han gärna filosofin som ett område med en bredare relevans – eller som han redan 1948 skrev:

”Filosofen borde vara bildningens väktare par préférance i en värld av specialister.”

Redan under sin studietid på 1930-talet skrev von Wright parallellt med sin akademiska forskning också själv essäer, recensioner och populärvetenskapliga artiklar. Han publicerade dessa på sitt modersmål svenska först i Studentbladet, och sedermera för tidskrifter som Nya Argus och Finsk Tidskrift. Han gav också ut ett antal filosofiska essäsamlingar, samt översikter som Den logiska empirismen (1943) och Logik, filosofi och språk (1957).

Genom sitt uppmärksammade ställningstagande mot Vietnamkriget i november 1968 trädde von Wright slutligen även fram som en samhällsengagerad humanist, samtidigt som hans tänkande börjar ta intryck av marxismen, Frankfurtskolan och filosofen Charles Taylor.
 

Utvecklingen kulminerade med utgivningen av boken Vetenskapen och förnuftet 1986. I verket lyfter von Wright fram den tekniska rationalitetens dominans i den västerländska kulturen som en ödesfråga för mänskligheten. Boken gav bland annat upphov till en för nordiska förhållanden unik debatt i Svenska Dagbladet, i vilken även ledande svenska politiker som Carl Bildt och Bengt Westerberg deltog.

I Myten om framsteget (1993) kritiserar han bland annat föreställningen om att en satsning på mera forskning tillsammans med frigörandet av marknadskrafterna till slut skall medföra en lösning på miljöproblemen och ett avlägsnande av de sociala orättvisorna. Från denna tid härstammar också hans karakterisering av sig själv som en ”provokativ pessimist”.

Georg Henrik von Wrights ställning i den finska kulturen var unik. Ett synligt uttryck för detta är att han mot slutet av sitt liv två gånger utsågs till landets ledande intellektuell i tidningen Helsingin Sanomats omröstning. Förutom i Finland, hade von Wright också en uppskattad ställning i övriga Norden. I Stockholm kunde von Wright, med ett föredrag som kritiserade den moderna framstegsoptimismen, år 1995 fylla en sal för 1300 personer i Folkets hus.