I början av 1949 vandrar Georg Henrik von Wright ensam längs floden Cam, då han plötsligt slås av en banbrytande tanke: att de formella relationerna mellan begreppen ”någon”, ”ingen” och ”alla” förefaller att vara de samma som mellan begreppen ”möjlig”, ”omöjlig” och ”nödvändig”.

von Wright inser genast att han upptäckt en ny möjlighet att konstruera en logik för modala begrepp. Senare samma år kommer han på att analogin också kan tillämpas på triaden ”tillåtet”, ”förbjudet” och ”obligatorisk” – och har därmed lagt grunden för den deontiska logiken, som skulle bli hans mest välkända insats som logiker.

Till Cambridge kom von Wright första gången redan som ung doktorand 1939. Han hade då bakom sig studier för Eino Kaila i Helsingfors, vilka resulterade i pro gradu avhandlingen De empiriska satsernas avgränsningsproblem 1937 och senare till doktorsavhandlingen The Logical Problem of Induction (1941).

Vistelsen i Cambridge ledde till ett oförglömligt första möte med Ludwig Wittgenstein. Vid denna tid blev von Wright också bekant med C.D. Broad, som skulle spela en viktig roll för von Wrights tidiga akademiska utveckling genom att skriva en serie artiklar om von Wrights doktorsavhandling för tidskriften Mind.

År 1948 blev von Wright sedan Wittgensteins efterträdare som professor vid Trinity College. Efter Wittgensteins död 1951 framgick det att Wittgenstein utsett von Wright till en av de tre arvtagarna till sin litterära kvarlåtenskap, tillsammans med Elizabeth Anscombe och Rush Rhees. Samma år avgick von Wright från professuren i Cambridge och återvände till Finland.

Filosofisk logik förblev en av huvudfårorna i von Wrights forskning. Den deontiska logiken ledde bland annat till ett utvidgat intresse för normernas och handlingarnas filosofi, som gjorde von Wright till ett namn inom rättsfilosofin. Hans normfilosofiska huvudarbete är Norm and Action från 1963. Samma år publicerade von Wright även verket han själv uppfattade som sitt främsta, The Varieties of Goodness. Boken kan läsas som ett originellt försök att hitta en medelväg mellan normativ etik och metaetik.

Ett internationellt kändare verk är kanske Explanation and Understanding (1971), i vilket von Wright söker ett humanistiskt alternativ till naturvetenskapernas på allmänna lagar baserade förklaringsmodell. 1998 utkom In the Shadow of Descartes, som sammanfattar von Wrights sena intresse för medvetandets filosofi.

För den stora allmänheten var Georg Henrik von Wright framför allt känd för sina kulturkritiska essäer och sina samhälleliga ställningstaganden, som under hans livstid gav honom positionen som en ledande nordisk intellektuell. I essäsamlingen Tanke och förkunnelse (1955) skrev han bland annat om Dostojevskij, Tolstoj och Spengler. 1977 utkom Humanismen som livshållning. Särskild uppmärksamhet väckte han med verken Vetenskapen och förnuftet (1986), Myten om framsteget (1993) och Att förstå sin samtid (1994).