Fredrik Pippings mest kända arbetsuppgifter hängde ihop med biblioteksväsendet. Hans företrädare Henrik Gabriel Porthan hade febrilt utvecklat biblioteket vid Kungliga Akademien i Åbo och såg det som sitt eget. Pipping antog samma tänkesätt.

Den måhända största utmaningen i Pippings karriär började den 4 september 1827 då branden i Åbo bröt ut. Majoriteten av staden förstördes – likaså bibliotekets samlingar och akademins byggnader. Endast de band som hade varit utlånade förskonades och bildar i dag Aboica-samlingen.

Efter flyttningen till Helsingfors lade Pipping ned mycket tid på att återställa och inordna bibliotekets samlingar. Det fanns mycket arbete men Pipping fick assistans från sina söner. År 1837 bad Fredrik Pipping om avsked från sin professur och strävade efter att koncentrera sig helt och fullt på bibliotekets verksamhet. De illa skadade svårt skadade samlingarna växte så småningom bland annat tack vare donationer från utlandet, till exempel från Ryssland. På 1850-talet hade biblioteket redan överskridit antalet band före branden.

Med moderna ögon sett kan det dåtida bibliotekets verksamhet tyckas något märklig, bland annat eftersom böckerna ordnades enligt sin fysiska storlek och inte enligt kategori. Uppfattningen om hur böckerna borde ordnas ändrades redan under Pippings tid men han förespråkade själv det gamla systemet. I sitt verk De bibliotheca ordinanda konstaterar han att ett bibliotek ordnat med klassifikation enligt storlek är mer lättskött. Oenigheterna med universitetets konsistorium angående just böckernas uppställning ledde ändå slutligen till att Pipping avgick som bibliotekarie. Han fortsatte trots detta som volontär på biblioteket.

I fråga om samlingarnas klassifikation utgjorde Fennica-samlingen det enda undantaget. Likväl bildar denna samling, som under Pippings tid började byggas upp, i dag stommen för Nationalbibliotekets samlingar. Till Fennica-samlingen samlades litteratur med anknytning till Finland och den inrättades separat från de andra samlingarna. Fennica-samlingen var speciellt viktig för Pipping, precis som den hade varit för Porthan. Pipping utvecklade den genom att samla in vetande om den tidiga finskspråkiga litteraturen och genom att anskaffa nya böcker. Matti Pohto var en oersättlig hjälp i detta arbete genom att han reste runt i Finland och skaffade böcker. På grundval av de insamlade uppgifterna publicerade Pipping ett register över omkring 5000 böcker som hade tryckts på finska. Dessutom publicerade han texter om den finska litteraturens historia så sent som på ålderns höst.

Källor:

• Tuija Laine, ”Pipping, Fredrik Wilhelm”. Nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 07.05.2015.
• Wikipedia, ”Fredrik Wilhelm Pipping”. Nätpublikationen Wikipedia. Hämtat 07.05.2015.
• Nationalbiblioteket, ”Fennica”. Hämtat 08.05.2015.
• Nationalbiblioteket, ”Aboica”. Hämtat 08.05.2015.