Elsa Eklund, Enäjärvi från och med år 1922, föddes i en köpmanna- och jordbrukarfamilj i Vichtis år 1901. Hon påbörjade sina studier vid Helsingfors universitet år 1919. Till en början studerade hon matematik, fysik och kemi, men övergick snart till den historisk-filologiska sektionen. Där bestod hennes ämneskombination av inhemsk litteratur, finska språket och litteraturen, Finlands och Skandinaviens historia samt finsk och jämförande folkdiktsforskning. I början av sina studier stiftade Eklund bekantskap med Martti Haavio, och det var tack vare honom som hon blev intresserad av folkdiktning.

Det sägs att Marttio Haavio blev passionerat förälskad i Elsa redan vid deras första möte. Han skrev också kärleksdikter till sin musa under namnet P. Mustapää. De tidigaste dikterna kom ut i antologin Nuoret runoilijat (1924) som han också själv redigerade. Elsa Enäjärvi skrev en recension av diktsamlingen, men visste inte vems dikter det var fråga om. P. Mustapääs debutsamling Laulu ihanista silmistä (1925) och den senare samlingen Laulu vaakalinnusta (1927) fick ett kluvet mottagande av Enäjärvi: å ena sidan var hon förtjust i dikterna, å andra sidan kände hon sig beklämd av de trassliga kärleksaffärer som kom till uttryck. Tidiga kärleksdikter till Elsa publicerades också i P. Mustapääs senare samlingar på 1940–1960-talen. Elsa och Martti gifte sig år 1929 och under årens lopp fick de sammanlagt fem barn.

Elsa Eklund var en flitig skribent och hennes artiklar och recensioner publicerades i tidningar och tidskrifter från och med år 1921. Under trettio år publicerade hon över 300 olika texter: vetenskapliga texter om folkdiktning, litteraturhistoria och andra kulturella ämnen, litteratur- och teaterrecensioner, allmännyttiga artiklar och ställningstaganden. Därtill redigerade hon och utarbetade en finsk översättning av Mitt liv och mina vänner (1933) av Emma Irene Åström, den första kvinnan som avlade en akademisk examen i Finland.

Elsa Enäjärvis forskningsinriktning påverkades av studieresor som hon gjorde till Estland, Riga, Stockholm och Uppsala under 1920-talet. Eftersom hon var en företagsam kvinna, nöjde hon sig inte enbart med att samla in folkdikter, utan publicerade också artiklar om samt översikter och finska översättningar av sina fynd. Enäjärvi specialiserade sig på forskning i folklekar. Hon använde sig av den geografisk-historiska metoden och utnyttjade utländska arkiv då hon forskade i det här tidigare outforskade området. I Finland hade endast professor Yrjö Hirn berört ämnet tidigare. Elsa Enäjärvi-Haavios avhandlingar publicerades på finska, svenska, engelska, tyska, franska och estniska.

För sin doktorsavhandling studerade Elsa Enäjärvi samlingar av folklekar i British Museum i London. Resan gav upphov till artiklar om teater och litteratur, men också till boken Vanha iloinen Englanti (1928), en framställning av den engelska kulturen. Doktorsavhandlingen The Game of Rich and Poor, som behandlade leken om den rika och fattiga fogden, gjorde den 31-åriga forskaren till den första kvinnan som disputerade i folkdiktsforskning i Finland. Elsa Enäjärvi-Haavio och Martti Haavio promoverades till doktorer vid Helsingfors universitet år 1932.

På 1930-talet fokuserade Enäjärvi-Haavio sin vetenskapliga forskning på folkdiktning. Som första kvinna blev hon invald som adjungerad ledamot år 1932 och som arbetande ledamot år 1947 av Kalevalasällskapet. Helsingfors universitet utnämnde henne till docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning år 1947. Hon förklarades också kompetent för professuren i ämnet, men det var hennes man Martti Haavio som blev innehavare av den år 1949.

I stället för en vetenskaplig karriär valde Elsa Enäjärvi-Haavio sedermera att rikta sin passion på samhällelig verksamhet inom organisationer. Genom tal, tidningsartiklar och radiouppträdanden försökte hon påverka medborgaropinionen i frågor som hon själv ansåg vara viktiga. Enäjärvi-Haavio sägs ha varit medlem i över 30 medborgarorganisationer. De mest betydande uppdragen hade hon i Kvinnliga Akademikers Förbund, befolkningsförbundet Väestöliitto, Skattebetalarnas Centralförbund, Kalevala kvinnoförening och Finska kulturfonden. Därtill var hon Samlingspartiets ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige och blev år 1950 vald till elektor vid presidentvalet. Under sitt sista levnadsår deltog Enäjärvi-Haavio som ledare för den finska delegationen i International Federation of University Women-förbundets trettioårsjubileumskongress i Schweiz. I början av år 1951 dog Elsa Enäjärvi-Haavio i cancer då hon endast var 49 år gammal.

Källor:

• Raija Majamaa: Elsa Enäjärvi-Haavio (1901–1951). Webbpublikationen Kansallisbiografia. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. Hämtat 11.2.2015.
• Elsa Enäjärvi-Haavio. Webbsidan Porvarillisen Työn Arkisto. Hämtat 11.2.2015.
• Wikipedia: Elsa Enäjärvi-Haavio.